Rootsi kirjanduse ajalugu 1880- (0)

1880-1890 Åttitalet – städer, realism , naturalism , samhällskritik, politiska teman- syftet var att sätta samhällsfrågor i debatt
1890-1900 Nittitalet- från landsbyggnad, romantik , sagor, fantasi
1900-1920 Fin de siecle/ Tiotalister- pessimism, realism
1920-1940 Modernism , proletärrealism, lyriken (för att chokera) 30-talet självbiografi
1940-1950 Fyrtiotalim- efter andra världskriget
1950- .... periodbegrepp saknas, nyrealism, politiserad lyrik
Det moderna genombrottet
är en epok som inleds med en strejk_ Sundvallssteijken 1879 (abetare hade ingen politissk inflytande) och slutar med 1909 års storstreijk. Termen myntades av den danske litteraturkritikern Georg Brandes i en essäsamling 1883. Den kodifierade de nya polemiska normer för literaturen ( en realistisk tendensdiktning, problemdebatt på sociala och moraliska områden, naturalistisk samhälls- och själanalys samt en impressionistisk framställningsmetod) Det som låg bakom det moderna genombrottet i litteraturen var stora förändringar i samhället: kommunikationerna byggdes snabbt ut (järnväg, telegraf och telefon), och folkrörelserna, industrialiseringen och urbaniseringen ledde till snabba och djupgående förändringar i samhället. Tidens litteratur var i första hand realistisk och inriktad på samhällsdebatt..
Röda rummet
är en roman från 1879 av August Strindberg . Den kretsar kring den unge Arvid Falk och hans vedermödor i ett detaljrikt tecknat Stockholm . Röda rummet har ett detaljerat realistiskt och för sin tid nydanande språk och boken ses ofta som startskottet för 80-talet inom den svenska litteraturen.
genom naturalismen- förfäktad av den franske författaren Emilie Zola- kunde literaturen skildra livet som det var: brutalt och ominskat, utan förskönande effekter. Naturalismen är en radikalare form av realism som använde sig av manifest för hur litteratur skulle skrivas, medan realismen snarare är en litteraturvetenskaplig efterkonstruktion.
Åttitalets samhällsinriktning hade också alltmer övergått i en radikal individualism. Till stor del utgick den nya privatismen från den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Hans radikala individtro, viljekult och övermänniskolära.
Johan August Strindberg,
född 22 januari 1849 i Stockholm, död 14 maj 1912 i Stockholm, var en svensk författare, dramatiker och bildkonstnär (målare).
Hans språk var något helt nytt: det var mer talspråkligt, konkret, uttrycksfullt, hade rytm och fart.
Pjäsen Mäster Olof, påbörjad 1872, är ett genombrott i svensk dramatik. Strindbergs genombrott kom 1879 med utgivningen av Röda rummet som skildrar hans bohemtid i Stockholm och gjorde Strindberg till en ryktbar författare, med denna roman bryter naturalismen in i Sverige och den är genombrottsverket för åttiotalet. Under de följande åren skrev han det historiska verket Svenska folket i helg och söcken, samt romanen Det nya riket, satiriska skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv, som är ett av hans elakaste verk där han driver med "det officiella Sverige" i olika situationer.
Han blev så omdiskuterad och kritiserad att han såg sig nödsakad att lämna Sverige. Under utlandsvistelsen fortsatte Strindberg att skriva och publicera självbiografiska romaner som Giftas, Tjänstekvinnans son och En dåres försvarstal, skådespel som Fadren och Fröken Julie, samt samhällskritiska romaner som Utopier i verkligheten.
Strindberg skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Med denna produktion omfattade Strindberg alla de större idéströmningar som fanns i slutet av 1800-talet.
August Strindbergs prosa
Strindberg förnyade den svenska prosan genom att ersätta det deklamatoriska och retoriska språket i tidigare prosa med talspråk och skarpa iakttagelser direkt från vardagen.
I tidiga verk som Röda rummet, Svenska folket och August Strindbergs lilla katekes för underklassen kombinerade Strindberg socialism och realism: kritiken av stat, kyrka, skola , press, näringsliv och andra samhällsinstitutioner. Perspektivet är ofta arbetarens och den ”oförstörde” ynglingens.
Inspirerad av Nietzsche och Rousseau åskådliggjorde han naturalistiska och evolutionsteoretiska idéer i till exempel novellen Odlad frukt och romanen Hemsöborna: Arv och miljö driver personerna genom handlingen mot deras "naturliga" öden. I den historiska övermänniskoromanen Tschandala, utgiven på danska 1889 och på svenska 1897, hävdar han det relativa i människovärdet och de högre stående människornas rätt att undertrycka de lägre stående. Här har Strindberg övergivit sin socialistiska och demokratiska uppfattning.
Även tidens feminism återfinns som en tråd i hans författarskap. Han gick i polemik mot både sedlighetsvänner och, som han såg det, alltför radikala jämlikhetsidéer: bland annat var han starkt kritisk till Ibsens Ett dockhem. Strindbergs relationer till kvinnor var dock allt annat än oproblematiska vilket visade sig i Giftas: kritiken mot familjen som samhällsinstitution övergår i ett uttalat kvinnoförakt.
Strindberg återupptog sin tidigare roll som samhällskritiker åren efter 1900 med romaner som Svarta fanor där han angrep sina vänner, särskilt Gustaf af Geijerstam, och Götiska rummen, en fortsättning på hans stora verklighetsroman Röda rummet, men ännu mera grov. Både motdebattörer, kolleger och vänner utsattes för en skoningslös satir.
August Strindbergs dramatik
Strindberg skrev sammanlagt över 60 dramer, och det är främst för sin dramatik han uppskattats internationellt. Genombrottspjäsen var Mäster Olof, som var ett historiskt drama , inspirerat av Shakespeare och dennes snabba scenväxlingar.
Men Strindberg omdanande också dramatiken genom att låta skådespelarna använda ett naturligt talspråk. Med Fadren och Fröken Julie blev han banbrytande för det naturalistiska dramat. De naturalistiska pjäserna handlade ofta om ett slags psykologiska ställningskrig, som man kallat ”hjärnornas kamp ”. Strindberg kallade i ett brev Fröken Julie för "Svenska Dramatikens första naturalistiska sorgespel", och i förordet till pjäsen drar han upp principerna för just det naturalistiska dramat. Även här kan man dock se hur hjärnornas kamp ofta innefattar ett nietzscheanskt fattat "krig mellan könen". Att hjärnornas kamp inte är bunden till kampen mellan man och kvinna visar de två pjäser som Strindberg författade efter Fordringsägare: Den starkare och Paria. Båda är i det format som kort tidigare lanserats av Théâtre Libre i Paris, så kallade "quarts d'heure", det vill säga 15-minuters enaktare. I Den starkare förs kampen mellan två kvinnor, och i Paria mellan två män
Efter krisåren på 1890-talet fick Strindbergs dramatik delvis en annan inriktning. Han hade tidigare arbetat med sagospel, som stred mot realismens krav, men pjäser som vandringsdramat Till Damaskus för in ett helt nytt formspråk. Med religiösa idéer inspirerade av Emanuel Swedenborg och förtätade drömscener löste Strindberg upp den tidigare realismen för att ge plats åt det mer expressionistiska. Detta blir än tydligare i Ett drömspel. Drömspel gjorde honom världkänd, första modern drama, förnyade dialogen.
August Strindbergs lyrik
Strindberg utgav under sin livstid tre diktsamlingar: Dikter på vers och prosa (1883), Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) och Ordalek och småkonst (1905).
August Strindberg porträtterad som naturalist, darwinist och symbolist. Karikatyr av OA (cirka 1900) som visar några av Strindbergs positioner i dåtidens samhällsdebatt.
Med sitt genombrott Röda rummet kritiserade och förlöjligade han samhällets etablerade institutioner, med Utopier i verkligheten förespråkade han en anarkism som varken tilltalade socialister eller konservativa och 1910 utlöste han med en debattartikel den så kallade Strindbergsfejden - en hetsig kulturdebatt som varade i ett par år i skuggan av unionsupplösningen, storstrejken och den framväxande socialdemokratin. Hans främsta mål var nittiotalisterna, då främst Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och Ellen Key och förhärligandet av bland andra Karl XII, men även den svenska militären, monarkin, Sven Hedin och Svenska Akademien angreps i artiklar.
Kvinnofrågan
”Kvinnans rättigheter”, programförklaring tryckt i förordet till Giftas, 1884, framträder August Strindberg som en tidig förespråkare av kvinnlig rösträtt.
Åttiotalet
är en litteraturhistorisk term för 1880-talets svenska litteratur och författare, men har också direkta motsvarigheter i till exempel dansk terminologi. Termen myntades av Verner von Heidenstam i en polemisk dikt från tidigt 1890-tal. Åttiotalsförfattarna själva talade om Det unga Sverige. I ett nordiskt perspektiv talar man om det moderna genombrottet. Dess värdeord var vetenskap, framsteg, förnuft. Åttiotalisterna tog itu med verkligheten efter ett skede av romantisk efterklang.
Den viktigaste förutsättningen för åttiotalet var utländska influenser. Den danske kritikern och essäisten Georg Brandes idéer, som han utvecklat under en resa ner i Europa, och Ibsens samhällskritiska dramer var viktiga för åttiotalet liksom de franska naturalisterna. Litteraturen skulle under åttiotalet bli mycket debattintiktad och det blev vanligt att författare skrev svar och fortsättningar på varandras verk. Åttiotalet var ett litterärt spretigt decennium. Första hälften präglas främst av kritiska realistiska dramer av kvinnliga dramatiker. Dessa diskuterade könsroller och äktenskapsfrågor ur ett kvinnoperspektiv. Mot slutet av decenniets går litteraturen mer över till undersökande naturalism med mindre uttalade ideologiska ambitioner.
Åttiotalet inleddes 1879 med Strindbergs Röda Rummet. Strindberg skulle prägla årtiondet, men förhållandet mellan honom och de övriga var ibland spänt. Han var den mest uppmärksammade, den som sålde mest och hade de mest ohejdade idéerna, han var dessutom flera år äldre, och de andra kom att ibland se det som riskfyllt att inför den konservativa allmänna opinionen förknippas med Strindberg och hans verk och uttalanden; denne i sin tur uppfattade efter hand somliga av 80-talisterna som otydliga, tråkiga och med mindre förståelse för vad den nya tiden krävde.
Typiska för tiden var t ex Strindbergs naturalistiska dramer Fadren (1887) och Fröken Julie (1888), satiren Det nya riket (1882) och romanen Tjänstekvinnans son (1886). Trots , eller kanske på grund av att, Strindberg vistades utomlands 1883-89, med undantag för ett besök i Sverige 1886 då Giftas kom, var han en viktig inspiratör under åttiotalet. Anne Charlotte Leffler spelade en viktig roll genom att hålla litterära salonger, och Gustaf af Geijerstam författade många av decenniets programskrifter och utgav viktiga tidskrifter. Ola Hansson, Tor Hedberg, Oscar Levertin (även om denne senare mer anknöt till nittiotalisterna) och Axel Lundegård var till olika grad knutna till honom. Ett nytt inslag i det svenska litterära livet var mängden betydande kvinnliga författare som Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Mathilda Malling och Victoria Benedictsson. Vissa av dem skrev dock under manliga pseudonymer. De var också den första generationen i Sverige där flera av nyckelpersonerna försökte överleva som yrkesförfattare under sina verkliga namn (eller namn som var avsedda att låta som verkliga borgerliga namn, som Benedictsson/Ahlgren
Nationalromantism
Det Götiska förbundets saga blev kort, men författare som C.V.A. Strandberg följde upp det nationalromantiska arvet. Författare som Carl Snoilsky, Verner von Heidenstam, K.G. Ossiannilsson och Oscar Levertin under slutet av 1800-talet brukar betraktas som den svenska nationalromantikens huvudperiod. De flesta av "Nittiotalisterna" skrev nationalromantisk litteratur. Tanken att Sverige borde ha en nationalförfattare- Heidenstam ville vara den.
Nittiotalet
även kallat nittitalet är en litteraturhistorisk term för det svenska 1890-talet. Perioden efterträddes av dekadenslitteraturen som gjorde sitt första inträde i svensk litteratur 1895 med Hjalmar Söderbergs Förvillelser. Nittiotalet var en reaktion mot åttiotalets debattinriktade Brandes-inspirerade realism och naturalism. Eran inleddes 1888 med Verner von Heidenstams Vallfart och vandringsår.
Nittiotalet är väl avgränsat då det rör sig om en grupp jämnåriga diktare (de så kallade nittiotalisterna) som gett uttryck för sina åsikter i programskrifter. Heidenstam skrev 1889 i Renässans att en motreaktion mot naturalismen var på väg och i Pepitas Bröllop skrev han tillsammans med Oscar Levertin om "en skönhetens poesi, som ej går i sele framför nyttans lass". Andra programskrifter var Gustaf Frödings Naturalism och romantik och Om humor i Ur dagens krönika (1890) och Ola Hanssons Materialismen i skönlitteraturen (1892). Hans Larsson formulerade i Intution en helhetssyn för riktningen.
1891 blev året för riktningens genombrott inom riktningen inom svensk litteratur. Det största prosaverket Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga släpptes detta år, även Fröding, Hallström och Levertin fick sina genombrott detta år. Av de övriga nittiotalsförfattarna märks främst Erik Axel Karlfeldt som debuterade först 1895
Nittiotalismen hör samman med en större europeisk strömning av delvis romantisk karaktär, och uppvisar släktskap med den franska symbolismen och reaktionen mot Émile Zolas naturalism, något som är särskilt tydligt hos Oscar Levertin.
Nationalmedvetandet och bygderomantiken blev viktiga vilket kan märkas i Frödings och Karlfeldts dikter. Litteraturforskaren Levertin spelade en viktig roll och gjorde sin poetiska debut 1891 med Legender och visor. Diktsamlingen har starka medeltidsinfluenser.
Verner von Heidenstam
Carl Gustaf Verner von Heidenstam, född 6 juli 1859, död 20 maj 1940, var en svensk författare och poet . Han var ledamot av Svenska Akademien 1912–1940 och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1916.
Verner von Heidenstam debuterade som författare år 1888 med en diktsamling som bröt med den då rådande svenska litterära traditionen med realism och naturalism, för att istället innehålla romantik, individualism och sensualism. Detta kom att bli stilbildande för flera andra svenska författare under 1890-talet och åren därefter. Han kom därför att bli den främste företrädaren för dessa "nittiotalister" och hans böcker innehåller många nationella och historiska teman..
Det är troligt att publiceringen av August Strindbergs Det nya riket i oktober 1882 gjorde ett stort intryck på Heidenstam och påverkade honom i radikal riktning. Boken är ett angrepp på det oscarianska samhället
När diktsamlingen Vallfart och vandringsår publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar ett brott med den dittills förhärskande naturalismen och istället för social misär och enformigt industriarbete skrev
På våren 1889 utkom Heidenstams roman Endymion, som han i ett brev till Strindberg beskrev som "ett sorgespel utan kulisser och ridå". Intrigen är enkel; en far och hans dotter från USA reser i Österlandet tillsammans med en doktor . De tre representerar olika urtyper; pappan är realisten, doktorn är en cyniker som ser Österlandet i ett perspektiv ovanifrån, medan dottern är en sökare och romantiker som träffar en nationalist och upprorsman och känner sig dragen både till honom och till hela Österlandet.
År 1889 kom von Heidenstams nästa bok, Renässans, som är en programförklaring där Heidenstam menar att den litterära naturalismen har spelat ut sin roll ("skomakarrealism"). Den som vill skapa något nytt måste opponera sig mot invanda uttryckssätt och en ung talang behöver inte upprepa sig. Underförstått i skriften är att Heidenstam ser sig själv som den nya litteraturens talesman och anförare
Heidenstam fortsatte därefter med historiska skildringar. Från sin barndom i Olshammar hade han hört berättelser om den heliga Birgitta och hon blev huvudperson i hans Heliga Birgittas pilgrimsfärd. I boken skildras Birgitta som en hänsynslös kvinna som sviker sin familj och vänner för att nå sina mål. Tydligen ansåg han att porträttet av Birgitta låg nära honom själv.
År 1906 hade Bonniers förlag börjat ge ut Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna skolbok i geografi blev en stor framgång och de två som stod bakom förslaget om en populär skolbok, Fridtjuv Berg och Alfred Dalin, ville att förlaget skulle ge ut en motsvarande bok om svensk historia , Svenskarna och deras hövdingar. Uppdraget gick till Heidenstam som visade sig vara foglig i arbetet med denna beställningsbok.
Då många av "nittiotalisterna" och de svenska kulturpersonligheterna rörde sig i samma kretsar var det naturligt att de lärde känna varandra. Två av de relationer som mest påverkade Heidenstam anses vara med Gustav Fröding och August Strindberg. Dessa var tidvis goda vänner till Heidenstam, men relationerna till både Fröding och Strindberg gick dock i vågor då de inte bara var kreativa kollegor utan också konkurrenter med olika bakgrund och livsåskådning.
Kvinnorna bakom Verner von Heidenstam
Heidenstam hade svårt att behålla relationen till de kvinnor han förälskade sig i och var gift tre gånger trots att han, främst av ekonomiska skäl, inte ville binda sig i äktenskap.
Radikalism
Under andra halvan av 1800-talet spreds i Europas länder ett framväxande intresse för den egna nationen. Denna rörelse kom till Sverige under 1890-talet och omfattade framför allt ett stort intresse för svensk kultur och natur . Vid sekelskiftet hade denna nationella tanke kommit att genomsyra hela samhället och omfattades av alla grupper. Även Heidenstam omfattade denna överideologi. I sin programskrift Renässans hade han påstått att naturalismen inte passade "det svenska lynnet". Medan hans första diktsamling var påverkad av hans resor utomlands är det i hans andra samling, Dikter, det svenska landskapet som står i centrum . Diktsamlingen inleds med Tiveden där han hyllade den egna hembygden.
Heidenstam såg sig själv som en anförare för ett fosterländskt program med mål att påverka kulturlivet i Sverige. Han var med och grundade Sveriges författareförening 1893.
Heidenstam var 1899 med och grundade Frisinnade klubben. Föreningen samlade Stockholms liberaler och det var främst medlemmar av föreningen som kom att grunda Liberala samlingspartiet som kom i regeringsställning 1905. Vid denna tid var det främsta diskussionsämnet den allmänna rösträtten och Heidenstam skrev flera artiklar till försvar för allmän och lika rösträtt.
Erik Axel Karlfeldt
född 20 juli 1864 i Karlbo i Kopparbergs län, död 8 april 1931 i Stockholm, var en svensk poet och författare. Han var ledamot av Svenska Akademien 1904–1931 och postum mottagare av Nobelpriset i litteratur 1931.
Under sommaren 1895 färdigställde Karlfeldt sin debutbok, Vildmarks- och kärleksvisor. Försäljningsmässigt blev boken ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar. I boken använder Karlfeldt inga komplicerade versmått men däremot ofta omvänd ordföljd för att få rimmen att stämma. Den omvända ordföljden skulle Karlfeldt senare undvika. Han använde genomgående folkvise- eller balladstrofer. Detta innebar att dikterna är indelade i strofer med samma antal rader och med samma meter. Däremot kan strofernas längd, rytmens karaktär och rimmens antal varieras.
I början av 1913 blev Karlfeldt Svenska Akademiens ständige sekreterare. Under hösten 1927 publicerades diktsamlingen Hösthorn som lovordades av kritikerna.
Under sommaren 1895 färdigställde Karlfeldt sin debutbok, Vildmarks- och kärleksvisor. I debutboken använder Karlfeldt inga komplicerade versmått men däremot ofta omvänd ordföljd för att få rimmen att stämma, till exempel "om mig ska du drömma" istället för "drömma om mig". Den omvända ordföljden skulle Karlfeldt senare undvika. Karlfeldt använder genomgående folkvise- eller balladstrofer. Detta innebar att dikterna är indelade i strofer med samma antal rader och med samma meter. Däremot kan strofernas längd, rytmens karaktär och rimmens antal varieras.
Karlfeldts tredje diktsamling inspirerades språkligt av bland annat Bibeln i den tidens svenska översättning.
År 1898 publicerades Karlfeldts andra diktsamling Fridolins visor och andra dikter på Wahlström & Widstrands förlag. I den har Karlfeldt skapat Fridolin, sitt poetiska alter ego, en bondson som har studerat men blivit bonde och som skriver dikter på lediga stunder, en blandning av odalbonde och kulturmänniska. Fridolin har också gett namnet till Karlfeldts tredje diktsamling Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim men det mest anmärkningsvärda med denna diktfigur är att han förutom ett fåtal dikter inte förekommer i böckerna. Dikterna har en litterär prägel med ett språk inspirerat av Karl XII:s bibel och Bondepraktikan. I sin debutbok hade Karlfeldt förlagt några av dikterna till Dalarna och till Dalarna skulle Karlfeldt återvända i sina dikter. Dalarna hyllas inte bara för sin skönhet, det är också ett ideal , oberört av den moderna tiden, med dalkullor, fäbodar och fria bönder. Dalaromantiken låg i tiden, 1901 hade Selma Lagerlöf publicerat första delen av Jerusalem och målare som Anders Zorn och Carl Larsson hade gjort landskapet känt. För Karlfeldt var Dalarna hans Arkadien och dess herdar är Dalarnas oberoende odalbönder.
Gustaf Fröding
född 1860 på 1911, var en svensk författare, journalist och poet. En av hans mest välkända diktsamlingar är Stänk och flikar från 1896 som bland annat innehåller dikten En morgondröm vilken fick honom åtalad men friad. Han är även känd för att ha publicerat ett antal dikter på onomatopoetiskt nedskriven värmländsk dialekt. Han tillbringade långa tider på olika vårdinstitutioner på grund av sin psykiska ohälsa, men vad han faktiskt hade för diagnos är mycket omdiskuterat. Han avled till följd av sin alkoholism och diabetes.
En fattig munk från Skara (munken är också utsparkad från det normala samhället. Han kan inte vara med- står vid sidan)
År 1891 utgav han, med mycken tvekan, sin första diktsamling "Guitarr och dragharmonika", som emellertid vann en snabb och ovanligt vidsträckt popularitet. Den följdes 1894 av "Nya dikter" och 1896 av "Stänk och flikar". Till dessa kom ytterligare ett par små dikthäften, innan den länge lurande nerv- och sinnessjukdomen 1899 bröt ut och kom hans lyras strängar att brista. Han blev, tack vare omsorgsfull vård, småningom bättre, men fullt återställd blev han aldrig. Han var och förblev en bruten man, och som sådan framlevde han i stillhet och tillbakadragenhet sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm. Han avled i Stockholm den 8 februari 1911.
Frödings tidigare dikter ger prov på rik humor, en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk skicklighet, som med humoristiskt behag övervinner alla svårigheter. Senare, kanske delvis på grund av sin sjuklighet, drogs han alltmera till det bisarra och tungsinta, och hans dikter omfattar de mest skiftande sinnestillstånd: sorglös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans poesi tillhör det som mest bidragit till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning.
I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmen, och hans öra var särskilt känsligt för ordens välljud och klang. Trots ett outtröttligt medvetet arbete på formen och trots alla nybildningar både i fråga om ord och versmått, förlorar hans stil aldrig sin enkelhet och naturlighet.
I maj 1891 publicerades Frödings debutbok Guitarr och dragharmonika på Albert Bonniers förlag; med sin förening av folklighet, värme, musikalitet, romantiska motiv och teknisk virtuositet blev den en betydande framgång både hos kritik och publik. Fröding var inspirerad av Verner von Heidenstam och så småningom skulle de få kontakt med varandra.
När Stänk och flikar publicerades hösten 1896 väckte dikten En morgondröm stor uppmärksamhet.
Under resten av sitt liv vistades han ofta på olika vårdhem och mentalsjukhus för att söka hjälp för sin alkoholism och mot sina psykiska problem. Från och till under den första halvan av 1890-talet tillbringade han flera år på anstalten Suttestad i Lillehammer i unionens Norge, där han bland annat kom att sammanställa sin tredje diktsamling Stänk och flikar som publicerades 1896.Fröding har kallats en "tillvarons utlänning". Hur det kan kännas att stå utanför, att vara en utomstående vid sidan av livet, kan man läsa i dikten En ghasel som han skrev under sin vistelse i Suttestad. I den skrev han bland annat:
Många känner till att Fröding skrev en del dikter på en blandning av olika värmländska dialekter, men faktum är att denna poesi nästan bara finns i två tunna diktsamlingar, som författaren inte ens räknade med i sin utgivning.
De dikter som är mest kända och lästa är alla skrivna på rikssvenska, om än med ett och annat värmländskt uttryck. Fröding beskriver ofta den vackra värmländska naturen i sina dikter, en miljö han kände väl från sin uppväxt. Ett genomgående drag i Frödings diktning är sympatin för de svaga och utstötta, dikter som "Si drömmaren kommer där" och "Världens gång" är exempel på denna tendens.
Genom hela sitt författarskap fortsatte han att utvecklas och upphörde aldrig att experimentera med språket. Hans senare produktion blev allt mer filosofiskt inriktad med dikter om ont och gott och om teologiska problem. Under sin tid på Uppsala hospital skrev han den experimentella diktsviten "Mattoidens sånger", som rönt långt större uppskattning i våra dagar än då den gavs ut kort efter hans död. I Prästen Bodenius har han skildrat sin farmors bror, den försupne prästen Emanuel Branzell som antagits vara förebild för Gösta Berling i Gösta Berlings saga.
(Karl Mikael Bellman 1700-talet började vistraditionen- skrev text till gitarr eller luta. Efter honom finns det traditionenatt skriva visor. Många vill idenfiera sig med Bellman. Fröding är också knuten till honom. Hans debutsamling heter ju Guitarr och dragharmonika . Han skrev dikter som kunde tonsättas.)
Selma Lagerlöf
född 20 november 1858 på Mårbacka i Östra Ämterviks församling i Värmland, död 16 mars 1940 på Mårbacka, är en av Sveriges mest framgångsrika och uppskattade författare. Selma Lagerlöf var 33 år när hennes debutroman Gösta Berlings saga utgavs 1891. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909.
Lagerlöf var den första kvinnan i Svenska Akademien och den första kvinna som fick Nobelpriset i litteratur. Hon var även en av ursprungsledamöterna i Samfundet De Nio.
Även om Lagerlöf förknippas med Mårbacka bodde och verkade hon i Falun under många år, och det var där hon skrev några av sina främsta verk. Även sedan hon flyttat tillbaka till Mårbacka återvände hon flera gånger om året till Falun.
År 1891 debuterade Lagerlöf med romanen Gösta Berlings saga efter att ha vunnit en pristävling i tidningen Idun. Gösta Berlings saga är en av svensk litteraturs största klassiker – en rik och fantastisk skröna om kavaljererna och livet i Värmland på 1800-talet. Den bröt mot dåvarande stilideal som förespråkade realistisk saklighet. Boken fick ett blandat mottagande av kritikerkåren.
1895 lämnade Lagerlöf sin lärarinnetjänst. Från den tiden försörjde hon sig helt på sitt författarskap, och 1897 flyttade hon med sin faster till Falun för att vara närmare sin syster Gerda.
Lagerlöf gjorde tillsammans med Sophie Elkan flera längre resor i Europa och år 1899–1900 en längre resa till Mellanöstern. Väl hemkommen skrev hon romanen Jerusalem som blev hennes stora internationella genombrott.
Lagerlöfs internationellt mest kända bok är Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som ursprungligen var tänkt som en läsebok för folkskolan. Den kunde dock inte användas som sådan, eftersom Lagerlöf hade glömt landskapet Halland. I den får vi uppleva Sverige genom en fjortonårig pojke (Nils Holgersson) som flyger på en gåsrygg över landet.
År 1914 blev Lagerlöf som första kvinna invald i Svenska Akademien.
Selma Lagerlöf deltog i kampen för kvinnlig rösträtt, bland annat som talare på den internationella rösträttskongressen i Stockholm 1911[6] och vid segerfesten 1919. Hon blev medlem i frisinnade landsföreningen 1916 och förblev sedan organiserad liberal livet ut.
Selma Lagerlöf tog avstånd från förföljelsen av judarna i Tyskland på 1930-talet. Det ledde till en tysk bojkott men Lagerlöf lät sig inte påverkas, även om det fanns de som ville att hon skulle engagera sig än mer
Sekelskifte
Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman , de två främsta svenska författarna vid sekelskiftet 1900. Den här tiden framstår som helhet, som Europas glanstid, en period av ohämmad framstegsoptimism. Men filosofer, författare och konstnärer såg med förakt på det som skedde och kulturpessimismen växte. De vände sig emot att marknaden satte prislappar på allt och pekade på den själsliga tomhet bakom den välklädda fasaden. Den här pessimistiska livshållning hade även Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman.
Allt är meningslöst- vi kan dricka och knarka. Man trodde att världen ska gå under.
Hjalmar Söderberg
född 2 juli 1869 i Stockholm, död 14 oktober 1941 i Köpenhamn, var en svensk författare, skribent och översättare. Hjalmar Söderbergs melankoli är av den art, att den förklarar och försvarar hans placering inte enbart som en "nittiotalets realist" utan också som en av det nya århundradets portalfigur
Han har skrivit dikter, noveller, kåserier, litteratur- och teaterrecensioner, romaner och dramatik, men också samtidskritiska kommentarer och flera religionshistoriska arbeten. Pälsen (illustrerar sekelskiftets attityd, mycket kort och tydlig, inga låa beskrivningar, snabbt tempo, koncentrerad). Historieläraren
Borgelig ung man- målöst, desorienterad flanör. Skandaliskt! Spleen, influencer frn Paris
Hjalmar Söderbergs författarskap räknas som ett av de största i modern tid. Han var omdebatterad under sin livstid, men har med åren fått ett allt större erkännande från såväl läsare som litteraturvetare. Göran Hägg skriver om Söderberg i sin "Den svenska litteraturhistorien":[9]:
"Ensam bland mer framstående sekelskiftesförfattare valde han att berätta om den samtida verkligheten. Därför är vår bild av sekelskiftets Sverige i hög grad hans. På lång sikt är det till slut kanske bara som de historiska förebilderna till ett par medarbetare i "Nationalbladet" som Levertin och Heidenstam kommer att bli ihågkomna".
När han debuterade som romanförfattare hade han redan gjort sig ett namn som journalist och skriftställare. (Svenska Dagbladet osv. )
Att Hjalmar Söderberg fortfarande engagerar så många läsare - och vinner nya också utanför Sverige - måste i hög grad bero på vad han uttrycker med sitt språk: Tankar och erfarenheter, värderingar och insikter, känslor och stämningar."[27] Holmbäck fortsätter: "Hans stilkonst präglas inte bara av kvickhet, eftertanke och intellektuell skärpa utan också av fin känsla för stämningar, i andra sammanhang av en träffsäker polemik och elegant ironi , av allvar och humor och alltid av hans omutliga ärlighet."[28]
Hjalmar Söderberg debuterade med romanen Förvillelser, som utkom 1895. Boken väckte stor debatt, och ansågs omoralisk. Den gav Söderberg epitetet ”ungdomens förförare”. Den handlar om medicinstuderande Tomas Weber, som flyter omkring i tillvaron och gör en överklassflicka med barn samtidigt som han har ett förhållande med en flicka i en handskbutik.
Historietter (småhistorier, prosadikter), som kom ut 1898, är Söderbergs mest lästa och omtyckta novellsamling. En Söderberg är mest känd för sina romaner, men han skrev också ett stort antal noveller. Samtliga noveller i hans fem novellsamlingar tas upp i avhandlingen, från Historietter till Resan till Rom. Utvecklingsromanen Martin Bircks ungdom, från år 1901, är delvis självbiografisk.
En höjdpunkt i författarskapet är dagboksromanen Doktor Glas (1905), som beskriver hur titelpersonen dödar pastor Gregorius , som han finner vara en helt omoralisk person . Romanen belyser den eviga frågan om det är rätt att döda.
Kärlekshistorien med Maria von Platen[43] kom att sätta spår i skådespelet Gertrud och i romanen Den allvarsamma leken. I den senare historien berättas den olyckliga kärlekshistorien mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Hjalmar Söderberg förekommer själv i romanen under namnet Henrik Rissler. Sten Rein har i sin doktorsavhandling från 1962 utgått från skådespelet "Gertrud". Det är det verk som står närmast kärleksdramat i Hjalmar Söderbergs eget liv. Avhandlingen belyser bland annat verkligheten bakom händelserna i "Gertrud" och "Den allvarsamma leken".Hjalmar Söderberg betraktade under denna tid gärna badande kvinnor på håll - med eller utan baddräkt.
Under sina senare år i Köpenhamn ägnade sig Söderberg allt mindre åt skönlitteratur. Istället bedrev han religionsforskning i verk som Jahves eld (1918), Jesus Barabbas (1928) och Den förvandlade Messias (1932).
Hjalmar Söderberg har även översatt bokverk från originalspråk till svenska av
I Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning var Söderberg medarbetare under tidsperioden 1925-40 Han skrev tidigt mycket kritiska artiklar om nazismen och dess makthavare. Dessutom skrev han bokrecensioner och även en språkvetenskaplig artikel med den korta och kärnfulla rubriken "Fan".
Hjalmar Söderberg blev inte, trots att han var föreslagen, invald i Svenska akademien.
Romaner 1895 – Förvillelser; 1901 – Martin Bircks ungdom; 1905 – Doktor Glas; 1912 – Den allvarsamma leken
Novellsamlingar 1898 – Historietter; 1903 – Främlingarna; 1907 – Det mörknar öfver vägen; 1908 – Valda sidor (även utdrag ur romaner); 1913 – Den talangfulla draken; 1929 – Resan till Rom
Pjäser 1906 – Gertrud; 1912 – Aftonstjärnan; 1922 – Ödestimmen
Otto Vilhelm Ekelund
född 14 oktober 1880 i Stehag, Skåne, död 3 september 1949 i Saltsjöbaden, var en svensk poet, författare och aforistiker.
Ekelund debuterade i den lundensiska studentkalendern I skilda färger år 1900. Ett par månader senare samma år utkom han med sin egna första diktsamling, Vårbris. De följande åren fram till 1909 utkom han med flera diktsamlingar innan han lämnade poesin för gott och med essäsamlingen Antikt ideal positionerade sig som en betydande essä- och aforismförfattare. Ekelund var poetiskt inspirerad av Ola Hansson som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. Ekelund tillhörde, precis som Ola Hansson, en symbolistisk riktning inom lyriken. I Swedenborgs anda lät han själstillstånd och attityder speglas av växter. Detta gällde främst hans hemtrakter i Skåne, Ringsjöbygden, ur vilken han hämtade mycket inspiration. I städerna fängslades Ekelund däremot av det ideellt mänskliga som han där uppfattade i kontrast till socialt elände. Upplevelsen av stadsliv förde Ekelund i riktning mot det personligt tragiska och målet i hans litterära produktion blev att gestalta "det mänskliga". Ekelunds första diktsamling, Vårbris, är skriven i bunden vers. Syner präglas dock av formell förnyelse. Rent allmänt brukar man säga att hans poesi kännetecknas av ett "förtätat" språk.
De första essä- och aforismsamlingarna Antikt ideal (1909), Böcker och vandringar (1910) och Båge och lyra (1912) beredde vägen för Ekelunds polemiska och musikaliska poesi samt en kulturkritik och personlighetsfilosofi. Inledningsvis utgjorde Friedrich Nietzsche en inspirationskälla, därefter persisk mystik och Daodejing. Ekelund var också sporadiskt verksam som översättare.
Kastanjeträden
Typiskt: 1. salm- naturskildringar, 2. salm- vad han känner, vad händer i honom. Ingen rim! Man börjar uppfatta honom senare. Första moderna poet
Fin de siècle
är inom kultur- och idéhistorien ett samlingsbegrepp för vissa tendenser av en viss mentalitet från 1800-talets slut, ofta använt för att beskriva den finkänsliga nyromantik som inom konst och litteratur behandlade sekelslutsångest, dekadens, allmän trötthet, nervositet och livsleda. Mentaliteten förknippas vanligtvis också med symbolismen. I Sverige kan författare som Hjalmar Söderberg, Bo Bergman, Emil Kléen, Mathilda Malling, Ola Hansson, Sigurd Agrell och den unge Sven Lidman nämnas.
Dekadens
Dekadenter syftar på ett antal konstnärer, poeter och andra författare under det sena 1800-talet, i brytningen mellan romantiken och modernismen. Dekadenterna odlade ett jagfokus för att tränga ned i det undermedvetna själslivets djup, de sökte fenomenens mystik, livets nattsida. Termen har utvidgats till att nästan vara synonym med fin de siècle.
Detta är tänkt som en korfattad översikt över författare och strömningar i Sverige under tiden 1910 till 1990. Det kan ju faktiskt vara roligt att känna till mer än bara författare som skriver fantastik. Dessutom, om man läser artikeln kommer man att se att det faktiskt finns en och annan av "giganterna" som varit inne och tassat i utmarkerna av fantastiken, även om det aldrig har varit en bärande del av deras författarskap.
Tiotalsförfattare eller Tiotalister
är en litteraturhistorisk benämning på 1910-talets svenska litteratur och författare, i första hand de som följde tiden i samhällsfokuserade, realistiska författarskap.
Journalistiken kom att bli ett viktigt forum för diktarna, vanliga diktformer var kampdikt och idédikt. Litteraturen skulle spegla vardagens liv. Lyriken blev på samma gång jordnära och idylliserande som hos Anders Österling och Dan Andersson. Samtidigt var tiotalsströmningarna inte ensidigt inriktade mot realism. Hjalmar Bergman intog i sina romaner och dramer en självständig ställning till övriga författare. Pär Lagerkvists tiotalsdiktning visar större släktskap med en internationella modernistiska rörelsen än den svenska tiotalismen. Första världskriget kom att ge upphov till mörkare stråk i litteraturen, där den tidigare framtidsoptimismen flyktade. Vid slutet av 1910-talet drogs många av författarna mot idyll och inåtvända religiösa beskrivningar.
Litteraturen under tiotalet
Omkring 1910 debuterade några författare som brukar kallas för tiotalisterna, eller "de borgerliga". Inriktningen var klart realistisk och de har kallats för "de nya realisterna". Flera av tiotalisterna arbetade som tidningsmän och lärde sig att skriva rappt och medryckande. Tiotalisternas största gärning var att de kartlade Sverige vid tiden för demokratins genomförande . Småstads skildringar i borgelig miljö. Nästan bara BERGMAN
Hjalmar Bergman (1883-1931) tillhörde tiotalisterna och är typisk i sina borgerliga skildringar. Hans stora genombrott skedde 1919 när romanen Markurells i Wadköping kom ut. Bergman var dock ingen utpräglad realist. Hans värld var i grunden en ond värld där romanerna ofta slutar med nederlag för huvudpersonen. En annan roman av Bergman där handlingen, precis som i Markurells i Wadköping, utspelas under ett dygn är Farmor och vår Herre (1921). Även tematiskt skildrar dessa romaner samma sak; att tvingas inse att man levt på en livslögn, ett tema som till viss del går igen även i romanen Clownen Jac (1930).
År 1908 gifte han sig med skådespelerskan Stina Lindberg (dotter till teatermannen August Lindberg) och två år senare fick han ett mindre genombrott med sin roman Hans nåds testamente (1910). I och med detta verk introducerades också vad som kallas hans Bergslagsromaner, till vilka också Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) samt Loewenhistorier (1913) hör. Gemensamt för dessa verk är främst den miljö där de utspelar sig, Bergmans hemtrakter i Bergslagen och där handlingen ofta är förlagd till den fiktiva staden Wadköping. Också det stora genombrottsverket Markurells i Wadköping från 1919 räknas till denna grupp romaner. Verket blev genast mycket populärt och dramatiserades snart. Genomgående kan sägas att samtliga Bergmans verk kännetecknas av ett brokigt persongalleri och ett långt drivet fantasteri. Stilen är alltid medryckande, ibland burlesk och ironisk, men konsekvent genomsyrad av mänsklig medkänsla. Han räknas som en av Sveriges stora epiker.
Privat var Bergman mycket instabil. Han hade under större delen av sitt vuxna liv stora missbruksproblem och gick under 1920-talet ner sig allt mer i drogmissbruk och alkoholism. Trots detta fortsatte den litterära produktionen mycket punktligt. Farmor och Vår Herre (1921), Jag, Ljung och Medardus (1923), Chefen fru Ingeborg (1924), Flickan i frack (1925) och Kerrmans i Paradiset (1927) skrevs, främst under somrarna som han tillbringade i sitt sommarhus på Segelholmen, varvat med perioder i dryckenskap.
Sven Lidman, född 30 juni 1882 i Karlskrona, död 14 februari 1960 i Stockholm, var en svensk författare och ledargestalt inom Pingströrelsen.
Sin författarbana inledde han som poet 1904-08 med diktsamlingarna Pasiphaë, Primavera, Källorna och Elden på altaret samt versdramerna Imperia och Härskare, en av Oscar Levertin påverkad, blossande frasrik och obehärskat sensuell alstring. Han övergick därefter till prosan och skrev romaner, burna av moraliskt och patriotiskt patos som Stensborg (1910) om ädlingen Johan Silfverstååhls omvändelse från romantisk individualism och sensualism till pliktbetonad åskådning, Thure Gabriel Sifverstååhl (1910) som väckte uppseende genom sina tendentiösa skildringar från unionsupplösningens år, Köpmän och krigare (1911) där ätten Silfverstååhl lieras med judisk stockholmsfinans, Carl Sifverstååhls upplefvelser (1912) en officershistoria med tydliga erotiska motiv samt Tvedräktens barn (1913), en historisk roman, vars hjälte deltar i Gustav IV Adolfs fälttåg mot Napoleon, den sista romanen i Silfverstååhlcykeln
Under första världskriget blev Lidman tillsammans med bland andra uppsalavännen Yngve Larsson en viktig deltagare i aktiviströrelsen, som försökte få Sverige med i första världskriget på Tysklands sida .
Efter debuten som poet kom Sven Lidman att under många år räknas som en av landets främsta författare. I romanen Köpmän och krigare sökte han skapa ett slags syntes av de aristokratiska traditioner som han av gammalt älskade och den finansiella dådkraft som han senare fängslats av. Själva titeln är ett program. Den litterära alstringen fick en annan inriktning när han 1917 genomgick en frälsningsupplevelse. Efter en uppslitande skilsmässa från Carin Thiel sökte han sig till religionen och ägnade sig bland annat åt den katolskinspirerade mystiken och han arbetade med det stora översättningen av Augustinus bekännelser.
Stor uppmärksamhet blev det när han anslöt sig till Pingströrelsen år 1921, där han blev känd som en stor vältalare och en framstående predikant.
Dan Andersson (1888-1920) var en av de första autodidakterna (autodidakt~självlärd) i svensk litteratur. Han är mest känd för sina dikter, bl a diktsamlingen Svarta ballader (1917).
Litteraturen under tjugotalet
Tjugotalet är den tid då de olika modernistiska inriktningarna kommer till Sverige. Futurismen, som startade redan på tiotalet i Europa, kom till Sverige under mellankrigsperioden. Även expressionismen, som visserligen kom till Sverige redan under tiotalet, fick stor litterär betydelse under tjugotalet . Tydligast märks dock dessa inriktningar under trettiotalet. Mest betydelsefullt för den svenska litteraturen var "den Finlandssvenska modernismen" som är den enda rörelse i Norden som kan jämföras med de stora ländernas litteraturrevolutioner.
Edith Södergran (1892-1923) är nog den tjugotalsförfattare som betytt mest för kommande författargenerationer. Södergran var den största av de Finlandssvenska modernisterna och blev mer eller mindre kultförklarad efter sin död.
Litteraturen under trettiotalet
Trettiotalet präglas av de svenska arbetarförfattarna, och de i sin tur inspirerades av de sovjetiska socialistiska realisterna, även om de inte följde samma väg som dem. Nu kommer också Freuds psykoanalys till Sverige och får, precis som i övriga Europa, ett stort inflytande på alla konstnärliga områden.
Till arbetarförfattarna räknas Vilhelm Moberg (1898-1973), Eyvind Johnson (1900-1976), Ivar Lo- Johansson (1901-1990), Jan Fridegård (1897-1968) och Moa Martinsson (1890-1964). Gemensamt för alla dessa är att de skildrade småfolket i samhället, antingen småfolket var statare, bönder eller arbetare.
Hjalmar Gullberg (1898-1961) skrev lyrik. De centrala motiven i hans diktning är tro och tvivel, främlingsskap och sökande efter identitet.
Artur Lundkvist (1906-1991) tillhör en av nydanarna i svensk poesi. Han är kanske mest berömd för att ha introducerat och översatt en mängd utländska diktare i Sverige.
Gunnar Ekelöf (1907-1968) gav 1932 ut diktsamlingen Sent på jorden som brukar kallas för den första svenska surrealistiska lyriken. Ekelöf blev aldrig en folkkär poet, men med sitt ständiga experimenterande kom han att inspirera de flesta svenska lyriker som var verksamma efter kriget.
Karin Boye (1900-1941) var akademiker. Hennes första diktsamlingar innehöll lyrik i traditionell form. Under trettiotalet kom hon i kontakt med psykoanalysen och intresserade sig för Freuds teorier. Hon fick också upp ögonen för modernistisk poesi och översatte T.S. Elliots Det öde landet till svenska. Dessa impulser medförde att hon övergav sin tidigare kristna idealism. Hon var även aktiv i den vänsterradikala studentföreningen Clarté. Utöver sin poesi skrev hon även den bästa science-fiction-romanen hittills i Sverige; Kallocain (1940). Dessvärre drabbades hon av svåra depressioner och valde att 41 år gammal ta sitt liv.
Litteraturen under fyrtiotalet
Under hela fyrtiotalet stod krigshändelserna i centrum. Grundstämningen i litteraturen var pessimism och författarna skildrade främst olika ångestupplevelser. Precis som i Europa, fast som vanligt lite senare, började många svenska författare att experimentera med formen i god surrealistisk anda, vilket medförde att en debatt om litteraturens obegriplighet sköt fart.
Stig Dagerman (1923-1954) tillhör fyrtiotalets ångestdiktare. Ångesten finns med redan i debutromanen Ormen (1945). Han var politiskt aktiv i den syndikalistiska rörelsen, vilket märks i hans dikter . Ångesten präglade inte bara Dagermans författarskap, utan antagligen också hans liv. Vid 31 års ålder begick han självmord, trots att han var förutspådd en lysande framtid som författare.
Tage Aurell (1895-1976) debuterade visserligen på trettiotalet men slog igenom först under fyrtiotalet. Även om Aurell tematiskt kan hänföras till trettiotalet är det för sina formexperiment han upptäcktes och av den anledningen placerar jag honom under fyrtiotalet.
Erik Lindegren (1910-1968) debuterade 1942 med diktsamlingen Mannen utan väg, ett klart surrealistisk verk som i hög utsträckning bidrog till debatten om lyrikens obegriplighet.
Lars Ahlins (1915-1997) verk bygger alla på "nollpunktsfilosofin". Den innebär en frän kritik mot människors försök att i moralens, religionens eller ideologins namn göra sig bättre än andra.
Litteraturen under femtiotalet
De modernistiska experimenten från fyrtiotalet fortsatte, men nu som en estetisk lek. Många av författarna beskylldes för att vara romantiker och oengagerade i samhällsfrågor, vilket i viss mån kan förklaras med att de var rädda för att ta ställning i den tidens stora konflikt; det kalla kriget.
Tomas Tranströmer (1931-) debuterade 1954 men anknyter till fyrtiotalisternas diktning i sin egen.
Litteraturen under sextiotalet
Under sextiotalet kommer "le nouveau roman" till Sverige och får ett visst inflytande bland de unga författarna . Sextiotalet är också rapportböckernas tid. Mest kända bland rapportboks-författarna är Sven Lindqvist (1932-) och Jan Myrdal (1927-), vars bok Rapport från kinesisk by (1963) räknas som en klassiker. Det sociala engagemanget kommer tillbaka och den stora vänstervågen kom att sätta sin prägel på litteraturen.
Per Anders Fogelström (1917-1998) skrev en krönika om proletariatet i Stockholm under 1800-talet.
Göran Palm (1931-) debuterade under sextiotalet och skriver både poesi, debattböcker och rapportböcker.
Litteraturen under sjuttiotalet
De unga och upproriska från sextiotalet mognar under sjuttiotalet. Många författare skriver stora romanserier, ofta av historisk eller självbiografisk typ. Nu är nästan alla formexperiment borta, och sjuttiotalet blir den realistiska samhällsskildringens årtionde, i alla fall inom vuxenlitteraturen.
Litteraturen under åttiotalet
Nu började röster höjas mot socialrealismen som präglat såväl sextiotal som sjuttiotal. Dock fanns det inga program eller idéer om vad som skulle komma istället mer än modernism i allmän bemärkelse .
Lars Norén (1944-) räknas som en av efterkrigstidens främsta svenska dramatiker. Natten är dagens mor (1982)
Några viktiga författare
Sven Delblanc (1931-1992) var en mångsidig författare som debuterade redan på sextiotalet. Han har använt sig av såväl agentromanens som pikareskromanens mönster i sin tidiga produktion och även skrivit rapportböcker. Mest känd är han nog för sina Hedeby-böcker, som filmatiserats för TV. Dessutom har han skrivit en roman som tangerar fantasy-genren; Gunnar Emanuel (1978), en bok som handlar om tidsförskjutning .
Kerstin Ekman (1931-) började sin karriär som deckarförfattarinna på sextiotalet. Väl överenstämmande med tidsandan blev hennes första vanliga roman, Menedarna (1970), en dokumentär om Joel Hillströms (Joe Hill) liv. Hon fortsatte med en historisk romanserie om Katrineholms utveckling från bondby till stad, skildrad ur ett kvinnoperspektiv. Även Ekman har skrivit en roman som tangerar fantasy; Rövarna i Skuleskogen (1988) .
P C Jersild (1935-) är en av de mest mångsidiga författarna i Sverige. Han har sedan debuten på sextiotalet hunnit med att beskriva de flesta aspekter i svenskt liv. För mig är Jersild en av de mer spännande författarna. Han har inte skrivit någon ren fantasy-bok, men nästan alla hans böcker har fantastiska inslag. Han har dessutom skrivit en science fiction-roman; Efter floden (1982). Romanen är en "After the war"-roman om några människospillror på Gotland efter kärnvapenkriget. Andra kända böcker av Jersild är; Barnens ö (1976), Babels hus (1978) och En levande själ (1980).
Pär Lagerkvist (1891-1974) är en av de mest betydelsefulla svenska författare någonsin. Han skrev både lyrik och dramatik såväl som prosa. Han var en av de första svenska modernistiska diktarna, och har betytt mycket för senare generationer av lyriker. Mycket av Lagerkvists verk handlar om det meningslösa i tillvaron och den ångest som omgärdar de flesta människor. Några av hans böcker är; Onda sagor (1924), Dvärgen (1944), Barabbas (1950) och Ahasverus död (1960). Han har även skrivit en självbiografisk bok, Gäst hos verkligheten (1925), som berättar om hans uppväxt i Växjö.
Harry Martinsson (1904-1978) började sin författarbana som diktare, och var en av de "fem unga" som debuterade under trettiotalet. Som prosaförfattare använde han sig av sina egna upplevelser som fosterbarn och sjöman. Nästan all prosaproduktion bygger mer eller mindre på självupplevda händelser, framför allt de båda böckerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Martinssons kanske största verk är verseposet Aniara (1956) som är en science fiction-historia om vilsna människor ombord på ett rymdskepp som lämnar den döende jorden. Dessutom skissade han på en bok av fantasy-karaktär redan 1954. Boken skulle ha hetat Brev från Atlantis men manuskriptet till denna hittades aldrig efter han död .
Modernismen
inom litteraturen kännetecknades av formexperiment, fri vers och avancerad berättarstruktur. De extrema formexperimenten på bekostnad av verklighetstrogenhet kan beskrivas som antinaturalistiska. Författaridealet blev allt mer profetiskt då författarna skulle förstå och skildra det som de trodde skulle bli tongivande i framtiden. De olika modernistiska rörelserna hade program för hur litteratur skulle skrivas; inte sällan uppstod strider om hur en rörelses principer skulle tolkas. Några exempel på litterära ismer är futurism, expressionism, imagism, vorticism, dadaism, surrealism, lettrism, konkretism och absurdism. De modernistiska romanerna upplevdes ofta som chockerande.
Förmodernismen
Mot slutet av 1800-talet blev det allt vanligare att författare drog sig till samhällets marginalgrupper och levde ett bohemiskt liv. De började i grupper, som var avskilda från samhället i övrigt, diskuterade hur litteratur skulle skrivas. Olika litterära rörelser som namngivit sig själv och utvecklat estetiska ideologier (till exempel naturalism och symbolism blev allt vanligare). Ofta kunde författare göra tvära kast mellan olika skolbildningar. Exempel är Zolas, Ibsens och Strindbergs växling från naturalism till symbolism.
Kring 1800-talets mitt hade realisterna identifierat sig med den liberala borgarklassen. Denna samhällsklass hade vid sekelskiftet fått igenom många av sina krav med samhällsförändringar och börjat uppfattas som alltmer samhällsbevarande. Många författare började därför solidarisera sig med arbetarklassen, som blev den grupp som ställde mest omfattande krav på samhällsförändringar. Kring sekelskiftet hårdnade även det ideologiska klimatet i Europa med fler extremistiska rörelser. I litteraturen skulle det yttra sig i att författarna tog alltmer extrema och vitt skilda ståndpunkter. Bohemeri, anarkism, antiintellektualism, och högerextremism blev allt vanligare bland författarna.
efter första världskriget- gamla världen är borta nu- man måste hitta nya former . !!
Högmodernismen
Högmodernism kallar man den period under 1900-talets första hälft då modernismen blev huvudfåran bland författarna och modernisterna var tongivande inom litteraturen. Kring 1910 växte det fram ett stort antal litterära rörelser som lanserade sig själva som nyskapande, normbrytande och oppositionella. De formulerade sina estetiska ideologier i manifest och presenterade sina inriktningar som "-ismer". Olika riktningar inom modernismen drog åt olika håll; futuristerna bejakade den moderna tekniken och föraktade det gamla medan författare som T.S. Eliot blickade bakåt i tiden. Gemensamt var att modernisterna föraktade de förmodernistiska ismerna naturalism och symbolism. Modernisterna bytte till ett personligare sätt att skriva, och valde ofta begränsat allvetande perspektiv (limited omniscient point of view) framför realisternas auktoritära allvetande berättare. De experimenterade också med stream of consciousness. Romantisk poesi och realistiska noveller ansåg modernisterna vara antika i det alltmer teknologiserade och sekulära moderna samhället.
Svensk modernism
Tidiga svenska modernister hämtade inspiration från de olika ismerna nere på kontinenten. En tidig programförklaring kom från Pär Lagerkvist som 1913 som menade att litteraturen måste bli mer konstnärlig och betraktas som ett hantverk. (Picassos manifest) Lagerkvist skrev både poesi, lyrik och dramatik och han testade modernistiska uttryck i samtliga genrer. Bland hans mest kända verk kan romanen Dvärgen nämnas vars rakt igenom elake huvudkaraktär speglade tidens totalitära ledare när den kom ut 1944.
Mycket av den svenska modernismen inom lyriken hade sina föregångare bland finlandssvenska diktare. En stor betydelse fick Edith Södergran. Hon skrev i isolation från omvärlden på grund av sin tuberkulos en starkt expressionistisk poesi som påverkade många samtida poeter. Hennes debutsamling Dikter kom 1916 och var full av fritänkande och språklig experimentlusta. Två andra finlandssvenska diktare med stort inflytande var Gunnar Björling och Elmer Diktonius.
Den modernist som nådde störst publik var poeten Karin Boye. Hennes poesi rörde sig mellan modernism och traditionell form och hennes dikter I rörelse samt Visst gör det ont när knoppar brister är svenska poesiklassiker.
Modernisternas ibland svårtillgängliga språk och form innebar att deras verk endast kom att ha betydelse i en klubb för inbördes beundran. Exempel på det var till en början Gunnar Ekelöfs sent på jorden och Erik Lindegrens mannen utan väg vilka dock senare kom att räknas som banbrytande klassiker i den svenska lyriken. Vid sidan av de modernistiska författarna och diktarna fanns traditionalister som fortsatte på spåren som lagts under romanens århundrade på 1800-talet. Tillsammans utgjorde de en slags kulturelit som ibland stod i konflikt med varandra, men som alltid kunde ena sig i motståndet mot den framväxande populärlitteraturen.
Autodidakter och arbetarförfattare
Periodens svenska litteratur domineras av en skara författare som kallas autodidakter. De var självlärda och saknade formell akademisk utbildning. Ofta kom de från landsbygden, där de fått sin skolning bland annat via arbetarrörelsens folkbildningskurser. Ett annat samlingsnamn för dessa författare hade med deras klassbakgrund och litterära miljö att göra. De var arbetarförfattare och gjorde entré på den litterära scenen från 1910-talet och framåt. En hel grupp gjorde gemensam sak av debuten i antologin Fem unga. Här ingick Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren vilka alla skulle skapa sig betydande författarskap under perioden. Andra viktiga författare som kom ur bonde- och arbetarleden var Ivar-Lo Johansson, Moa Martinson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård och Vilhelm Moberg. Hos många av autodidakterna fanns drag av modernistisk experimentlusta i prosa och lyrik. Bland annat märktes detta hos Harry Martinson, vars lyriska prosa senare skulle komma att nobelprisas. Bland hans verk från perioden kan sjömansskildringen Kap farväl samt de självbiografiska Nässlorna blomma och Vägen ut nämnas. Men dess främste och mest hängivne förespråkare var Artur Lundkvist som kom att representera svensk modernism både i rollen som kritiker och introduktör av utländska författare och som diktare med starka expressionistiska drag.
Dessa författare kom inte bara att förnya romanens miljö och form, utan också organisera sig runt små egna förlag och stötta varandra i utgivningen, vilket till en början gjorde dem till utmanare till de stora bokförlagen. Över tid blev de dock alltmer etablerade och upptagna i den högre kulturkrets där storförlagen fanns. De förblev dock socialt och politiskt engagerade, och gjorde ställningstaganden mot nazism och fascism som förekom under kriget. Det sociala engagemanget kom av deras bakgrund som också blivit deras litterära miljö. Vilhelm Moberg skrev sin realistiska prosa om bönderna medan Jan Fridegård, Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson skrev om statarna och deras hårda livsvillkor. Många av autodidakternas verk räknas som svenska klassiker. Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd, Mobergs utvandrarepos, Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Fridegårds böcker om Lars Hård är några av dem.
Utöver dessa författare fanns diktare med arbetarbakgrund som Dan Andersson och Nils Ferlin. Deras dikter har levt kvar i svensk vistradition och är på så sätt fortfarande aktuella.
Elmer Diktonius
född 1896 i Helsingfors, Finland , död 23 september 1961 i Grankulla, Finland, var en finlandssvensk författare, översättare, litteratur- och musikkritiker samt tonsättare. Han var en av de ledande gestalterna inom den finlandssvenska litterära modernismen tillsammans med Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling.
Elmer Diktonius var i unga år inställd på att bli kompositör, och tonsatte bland annat dikter av Vilhelm Ekelund och Gustaf Fröding, som framfördes vid Helsingfors musikinstitut i maj 1920 men möttes av ett svalt mottagande[1].
Skrivandet tog dock snart överhanden, och 1921 debuterade Diktonius med Min dikt , en expressionistisk och revolutionsromantisk aforismsamling präglad av tidsandan åren kring Finska inbördeskriget och inte minst vänskapen med den kommunistiske aktivisten Otto Ville Kuusinen. I de senare böckerna, som rymmer i huvudsak dikter men även aforismer, essäer och noveller samt romanen Janne Kubik (1932), var den politiska udden nedtonad, men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.
Diktonius spelade en av huvudrollerna för modernismens genombrott i den svenskspråkiga litteraturen, framför allt genom diktsamlingarna fram till och med 1930 års Stark men mörk. 1923 utgav han diktantologin Ungt hav, en samling tidiga översättningar till svenska av bland andra Ezra Pound, Carl Sandburg och Edgar Lee Masters. Han var även en av de drivande krafterna för tidskrifterna Ultra (1922) och Quosego (1928-29), vars betydelse som samlingsplatser för de finlandssvenska modernisterna knappast kan överskattas.
Pär Lagerkvist
född 23 maj 1891 i Växjö, död 11 juli 1974 på Lidingö,[1] var en svensk författare, poet och dramatiker. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1940 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1951.
Lagerkvist har själv beskrivit sin bakgrund, den tankemässiga utbrytningen i tonåren och den ångest och oro denna skapade i romanen Gäst hos verkligheten (1925). I novellsamlingen Onda sagor (1924) ingår novellen Far och jag, som även den har tydliga självbiografiska inslag.
Han lämnade den konfessionella kristna tron bakom sig under läroverksåren i Växjö, men bevarade ett starkt intresse för bibliska och mytologiska berättelser som litterära motiv. Mycket av hans senare författarskap kom att kretsa kring människans plats i en värld där Gud inte längre styr, och kring Gud sedd som en mänsklig projektion - så till den grad att många uppfattat honom som en kristen mot sin vilja. I dikten Det kom ett brev skriver han om ett brev från sin gamla mor som påminner honom "om det som är av evighet.
Lagerkvist blev ledamot av Svenska Akademien 1940, filosofie hedersdoktor i Göteborg 1941 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1951. Han debuterade med kortromanen Människor 1912, som han dock inte ville kännas vid senare. Han beskriver den sekulariserade människans ofrånkomliga ångest inför en värld utan Gud, eller om man så vill en tro på en gud som inte längre finns. Detta återkommer som ett grundtema i flera av hans verk. Hans kanske mest kända dikt från samlingen Ångest, 1916: ”Ångest, ångest är min arvedel ...” utgår från denna känsla. Även i romaner som Barabbas, Sibyllan och Ahasverus död tas temat upp.
Lagerkvist har viktiga kopplingar till existensfilosofiska strömningar och är en av den svenska 1900-talslyrikens centralgestalter; trots att han sällan använder renodlad fri vers och i regel låter sina dikter behålla en klart artikulerad diskursiv struktur var hans djärva koncentration i bildskapandet, hans lugna närhet till det folkliga och bibliska språket och hans envisa koncentration på det subjektiva nydanande, och ur den synvinkeln är han en av den svenska modernismens portalfigurer.
I Bödeln (1933, även drama) gestaltas ondskans problematik på ett pregnant sätt i en medeltida miljö och dubbelexponeras sedan med nutida brutalitet, innan bödeln själv tar till orda i ett tal som sätter människans eviga skoningslöshet, kyla, längtan och godhet i relation också till kristendomen. I den första delens primitiva medeltida krogmiljö är bödeln främst synonym med ondskan, i den moderna restaurangscenen vänder sig satiren tydligt mot nazismen men bödeln höjer sig till sist över detta förfall. Boken var också en av de skrifter som brändes av de tyska nazisterna 1933; i Der Stürmer kallades Lagerkvist en "judenknecht" (judedräng), något han enligt sonen Ulf tog som en hedersbetygelse. Den väckte starkt gensvar i Sverige. Dess reflektioner över våldet som en del av människans villkor och av religionen ansågs svårbegripliga, och är inte så klart formulerade i boken, men visar idag intressanta paralleller till René Girards teorier om våld, offer och den mänskliga kulturen i La Violence et le sacré (Våldet och det heliga, 1972).
I Den knutna näven (1934) beskriver han sina möten med Aten, Delfi och Jerusalem och formulerar samtidigt kraftfulla appeller gentemot fascismens våldsdyrkan, inhumanitet och antiintellektualism - och mot den senfärdighet att ta detta på allvar som han såg omkring sig. När kriget kom 1939 stod Lagerkvist på Gestapos dödslistor inför en eventuell tysk invasion av Sverige.
Edith Södergran
var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Dikter. Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik
Debutboken Dikter som utkom hösten 1916 väckte ingen större uppmärksamhet, även om en del kritiker var lätt förbryllade - redan här använder Södergran associativt fri vers och målar i utvalda detaljer i stället för genomförda landskap. Uttrycken för ett ungt, modernt kvinnligt medvetande i dikter som Dagen svalnar... och Vierge moderne var också något helt nytt i svenskspråkig lyrik.
Hennes poetiska nyorientering med Septemberlyran mötte ingen större förståelse från publik och kritik . Med diktsamlingen Framtidens skugga – det första förslaget till titel var "Köttets mysterier" – kulminerar Södergrans manande visioner, och den närmast kosmiska glöden i dikterna talar om en förnyad värld efter de krig och katastrofer som nu härjar jorden – Raivola var som tidigare nämnt krigszon 1918 och även senare kunde Edith höra kanoneld från köksfönstret.
Det visionära tonläget till trots var Edith Södergran under den här exalterade perioden ateist, och hon förmådde enligt grannar och vänner också skilja på sin egen person och de skimrande drottningar och profeter hon tog till rollfigurer i sin lyrik. Den förvandling hon skriver om, tänkte hon sig, skulle skapas av en ny mänsklighet ledd av "de starkaste andarna" (Nietzsches övermänniskor, se till exempel dikterna Botgörarna och Först vill jag bestiga Chimborazzo). När hon så småningom gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen och gudomen i sina dikter betydde det en viss avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen - en väntan och uppladdning som inte kunde hållas uppe hur länge som helst - men också ett begynnande avsked till de nietzscheamska framtidsvisionerna.
Edith Södergran blev en stilbildare inom den svenska modernistiska lyriken och fick flera efterföljare i Finland; bland dessa märks Elmer Diktonius (1896-1961), Gunnar Björling (1887-1960) och Rabbe Enckell (1903-74). I Sverige blev hon en viktig vägvisare för mängder av poeter från Gunnar Ekelöf och Karin Boye och framåt, och hennes dikter finns numera översatta även till ryska, spanska, kinesiska med flera språk.
Hon hänfördes ofta till expressionismen, men senare breddades det lyriska uttrycket och hon kom att kallas modernist. Detta till trots betraktades hon, tillsammans med bland andra Elmer Diktonius och Rabbe Enckell i den mån de över huvud taget uppmärksammades, som avvikande
Hennes kanske mest citerade dikter är "Dagen svalnar..." och "Landet som icke är". I båda förmedlas stämningar som längtan, förväntan, pendling mellan närhet och avstånd - och en stark självkänsla.
Det "jag" som framträder i hennes dikter är genomgående präglat av stolthet och visar också ofta tydligt kvinnliga drag, även om poeten också tar roller som profeten, jägaren, prinsen, krigaren. Södergran var den första finlandssvenska poet som tydligt talade utifrån ett kvinnligt medvetande, hennes språk, bilder och stil har starkt kvinnlig prägel och detta har gjort henne till en viktig förebild för många senare kvinnliga lyriker. Hennes självkänsla gentemot männen är stark – Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen. (ur dikten "Violetta skymningar") – men sätts naturligtvis inte in i ett samhällsfilosofiskt genusperspektiv; något sådant existerade knappast vid den tiden, särskilt inte frikopplat från kärnfamiljen. Både som poet och människa visade hon ofta ett lekfullt förhållningssätt till människors sätt att vara.[3] Vid andra tidpunkter kunde hon visa kompromisslöst allvar, eller maktlystnad.
Den starkt uppskruvade självkänslan,, tillsammans med influenser från Nietzsche, är mest påtaglig i de mittersta diktsamlingarna Septemberlyran, Rosenaltaret och Framtidens skugga; Södergrans poetiska jag är inte identiskt med privatpersonen Södergran; det handlar om en roll som hon besöker och undersöker, ibland tar sin tillflykt till men som dock är klart skild från henne själv. Däremot trodde Södergran utan tvivel på de kommande konvulsioner som hon diktar om, och att en ny värld skulle träda fram ur samtidens kaos och krig, även om det är oklart hur nära kopplade hennes förväntningar var till direkta politiska lojaliteter, till exempel ett störtande av bolsjevikregimen i Ryssland.
Bibliografi
Edith Södergran hann själv utge fyra diktsamlingar. Efter hennes död utkom postumt Landet som icke är, som också innehöll en hel del dikter som förlaget ratat från hennes tidigare samlingar.
1916 – Dikter; 1918 – Septemberlyran; 1919 – Rosenaltaret; 1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer; 1920 – Framtidens skugga; 1920 – Tankar om Naturen (aforismer, publicerade i tidskriften "Ultra" 1922); 1925 – Landet som icke är (postumt, redigerad av Hagar Olsson)
Dramatikern Magnus Nilssons skådespel Guds djärvaste ängel hade urpremiär med Teatergruppen Oktober 1987[7] och handlar om relationen mellan Södergran och likaledes finlandssvenske poeten Elmer Diktonius.
Daniel "Dan" Andersson
född 6 april 1888 i Skattlösberg, Dalarna, död 16 september 1920 i Stockholm av cyanidförgiftning, var en svensk författare och poet. Andersson tonsatte själv några av sina dikter, bland annat "Till min syster" och "Per Ols Per Erik". Dan Andersson räknas till proletärförfattarna, men hans diktning är inte begränsad till denna genre . Ibland skrev han under pseudonymen Black Jim.
Anderssons första publikation, han var då bara 14 år gammal, blev ”Brefkort från Grangärde finnmark” som trycktes den 24 januari 1903 i Bärgslagsposten. Dåvarande chefredaktören, J Fr Nelson, menade kort och koncist: "Tack och välkommen åter". Det skulle bli många ”brefkort” i vilka Andersson beskrev finnmarkens befolkning och storslagna natur
Familjen Andersson flyttade från Skattlösberg 1905. Åren 1911–1915 bodde Dan Andersson med föräldrar och syskon åter i Skattlösberg, i Luossastugan. Dan Andersson skrev en hel del berättelser och dikter under denna tid. Med säkerhet har stora delar av Kolarhistorier och Kolvaktarens visor kommit till här.
Flera av Anderssons noveller och dikter har stark anknytning till Kestina gården, bland dem ”Sista natten i Paindalen” (1915), ” Vaggsången vid Kestina” (1917) och ”En trogen tjänarinna” (1930).
Han tonsatte själv även några av sina dikter – de kanske mest kända är Till min syster och Jungman Jansson.'
Dan Anderssons poesi åtnjuter bred folklig popularitet genom sin naturmystik och gudssökan. Varför tycker man om honom? – vackra naurskildringar- svenskt vildmark, romatisk mystiskt; vemodighet; skogsarbetare- ingen utbildning, frikyrkorörelsen.
Brevkort från Grangärde finnmark (första 1903); Kolarhistorier (1914); Kolvaktarens visor (1915); Det kallas vidskepelse (1916); Svarta ballader (1917); De tre hemlösa (1918); David Ramms arv (1919); Chi-mo-ka-ma. Berättelser från norra Amerika (1920); Efterlämnade dikter (1922).
Evert Taube
född 1890, död 1976], var en svensk författare, kompositör, trubadur, lutspelare och konstnär. Taube var också argentinsk medborgare. Han ville gärna vara ny Bellman, han tillverkade även en gitarr som såg ut som en luta.
Taubes bidrag till den svenska visskatten får honom att räknas som en av Sveriges nationalskalder. Hans rika produktion omfattar prosa och poesi samt teckningar, akvarell- och oljemålningar, men det är för visorna, sammanlagt över 200, han är mest känd. Hans prosa omfattar bland annat reseskildringar ( Sydamerika, sjömän, prostituerade) och romaner.
Den 1 februari 1918 debuterade han på Smögens godtemplareloge med egna och andras visor. Samma år publicerades hans första bok, novellsamlingen Inte precis om kvinnorna.
Birger Sjöberg
född 6 december 1885 i Vänersborg, dåvarande Älvsborgs län (Västergötland), död 30 april 1929 i Växjö, Kronobergs län (Småland), var en svensk skald , författare, vissångare och journalist. Han är känd för vissamlingen Fridas bok (ibland felaktigt kallad "Fridas visor"), romanen Kvartetten som sprängdes och det modernistiska diktverket Kriser och kransar.
1922 utkom hans debut, Fridas bok. En kort tid turnerade han och framträdde, men hans scenskräck satte snart stopp för detta.Kärlekssång för Frida- medvetet dåligt. 1924 kom hans romandebut, Kvartetten som sprängdes, som blev en stor succé. Sjöbergs ångest och rädsla fick i stället sitt uttryck i Kriser och kransar som fick ett sämre mottagande
I Kriser och kransar skapade Sjöberg, närmast på egen hand, med inspiration främst från Shakespeare, ett modernistiskt formspråk som blandade traditionell vers med djärva metaforer och okonventionell syntax. Det har påverkat senare svenska poeter som Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt. Han skrev det för han tröttnade på att vara underhållande. Tidig modernistiskt lyrik!!
Visorna i Fridas bok har inte blivit lika vitt spridda som Taubes och Bellmans visor. De är musikaliskt mer krävande och mindre allsångsvänliga i sin diskreta ironi över småstadslivets begränsningar och poetiska klichéer.
Värnersborg- små, idyllisk, lilla Paris. hans egen fantasivärld-
Nils Ferlin
född 11 december 1898 i Karlstad, död 21 oktober 1961 på Samariterhemmet i Uppsala, var en svensk poet. Ferlin räknas som sin tids förgrundsgestalt bland Klarabohemerna.
En döddansares visor låg ute i bokhandeln i april 1930. År 1933 kom nästa diktsamling. Den fick heta Barfotabarn. Man märker en anknytning till folkvisan genom hela Ferlins diktning.
En inneboende Jag känner mig som en främling i mig själv
Ett av Nils Ferlins stora livstrauma inträffade i december 1936, då modern Elin, hans stora stöd i livet, avled. Det följande året blev svårt, men han var inte ensam. Han hade sina systrar och deras familjer. Under 1930-talet hann Ferlin även med att skriva texter till visor i hörspelen: Marknad och Staden, Auktion och Byn. I november 1938 gavs nya dikter ut under titeln Goggles. De 2 200 exemplaren såldes ut på en vecka. Tonen i dikterna hade djupnat. Några dikter skrevs efter en upplöst kärleksaffär. Ännu starkare känslor ligger bakom en svit dikter till minnet av modern. Cirkus är den mest kända av dem
Nils Ferlins femte diktsamling fick namnet Kejsarens papegoja och kom ut 1951. Dikterna hade ett religiöst tema. År 1955 fick Ferlin ett av Sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademiens Bellmanspris.
Den sista diktsamlingen som Ferlin själv gav ut hette Från mitt ekorrhjul. Dikterna hade lite modernare former och han hade prövat sig på fri vers. Diktsamlingen kom ut 1957. Dikten I folkviseton är den ur samlingen som lever det självständigaste livet utanför bokens pärmar.
Nils Ferlin är mest känd som författare och poet, men han hade även en skådespelarkarriär. Redan som sjuttonåring debuterade han på scenen, som statist i Oscar Wildes Salome
1930 – En döddansares visor; 1933 – Barfotabarn; 1938 – Goggles; 1944 – Med många kulörta lyktor; 1951 – Kejsarens papegoja; 1957 – Från mitt ekorrhjul; 1962 – En gammal cylinderhatt
Karin Maria Boye
under en tid Björk född 26 oktober 1900 i Göteborg, död natten till den 24 april 1941 i, var en svensk författare. Hon var mest känd som poet men var även författare till ett flertal romaner, noveller och artiklar. Mest känd har kanske den dystopiska science fiction-romanen Kallocain
1922 debuterade hon med diktsamlingen Moln som förmedlade en ung människas grubbel över Gud, livets brister och sin egen framtid. Men där fanns också hennes speciella särdrag och motivkretsar. Formellt märks de lättflytande rimmen och tendensen till bokstavsrim. Men framför allt är den speciella rytmen slående, där till exempel betonade stavelser avlöser varandra. I de följande diktsamlingarna Gömda land 1924 och Härdarna 1927 manar hon, med grund i kristna motiv, till tapperhet, strid och offer. 1925 höll hon sitt berömda Tal till mannen vid studentkårens vårfest. Den första romanen, Astarte, fick pris i en nordisk romanpristävling 1931.
I Spektrum publicerades Boyes essä Språket bortom logiken där hon på psykoanalytisk grund pläderade för ett nytt poetiskt symbolspråk. Hon kom också att bidra med en del av kapitalet för detta initiativ (hennes far hade avlidit 1928 och de ärvda pengarna från honom gjorde henne ekonomiskt oberoende under några år).
Boye hade förmodligen varit medveten om en homosexuell eller bisexuell sida hos sig själv sedan tiden för debutboken, men det var en dragning hon hade svårt att praktiskt acceptera därför att den tycktes kräva av henne att hon skulle leva som en man, och dessutom var det svårt att tala öppet om saken. Redan i de dikter och legender hon skrev i tonåren identifierar sig Boye mycket ofta med manliga hjältar, och deras offerhandlingar kan ofta ses som erotiskt laddade.
kampen mellan att vara trogen sina egna val, även de omedvetna valen, och sin egen övertygelse – "att leva rak" med Boyes egna ord – och de yttre moraliska krav som vi gärna vill ta på oss (överjaget hos Freud) – en viktig konfliktlinje från debutboken och framåt – har en del att göra med Boyes insikt om sin förbjudna lust.[12] Boye gör själv en liknande tolkning i Kris , men eftersom den är skriven just efter Berlinåret kan man inte utan vidare se romanen som facit till den kris Boye genomgick i början av 1921 Under tiden i Berlin genomgick hon också viss psykoanalytisk behandling, och kunde bevittna nazismens genombrott på nära håll.
Karin Boyes mest berömda dikt är troligen "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" ur samlingen För trädets skull , följt av "I rörelse" ur samlingen Härdarna. Av prosaverken är de mest kända den delvis självbiografiska romanen Kris och dystopin Kallocain.
Som essäist sysslade hon främst med litteraturanalyser och det psykoanalytiska inflytandet på modernismen; hon var också verksam som kritiker. Karin Boye räknas till den andra generationens svenska modernister (efter första vågens Pär Lagerkvist och Birger Sjöberg).
Hjalmar Robert Gullberg
född 30 maj 1898[1] i Malmö, död 19 juli 1961 i Holmeja i Skåne, var en svensk författare (huvudsakligen poet) och översättare. Han var chef för Radioteatern 1936–1950 och fungerade även som programdirektör under sina sista år 1949–1950[2], samt ledamot av Svenska Akademien 1940–1961.
Under andra världskriget blev han en av landets mest lästa och älskade poeter, en ledande gestalt i den så kallade beredskapspoesin, och gjorde samtidigt mycket för att sprida lyrik och teater via radion. Gullberg var en drivande kraft bakom radioprogrammet Dagens dikt även om han inte startat programserien och valde ofta själv vad som skulle läsas upp.
Gullbergs förankring i traditionell metrik och ovilja mot mera formella experiment drev honom under de sista krigsåren in i en estetisk och filosofisk återvändsgränd: med den mera radikalt desillusionerade och experimentella 1940-talistgenerationen försvann skalderna i gammal stil, samtidigt som religiös diktning blev mer problematisk än tidigare. Gullberg föll för delar av de nya modernistiska idealen: i Dödsmask och lustgård (1952) är de metafysiska anspråken nedskruvade, den kristne guden detroniserad och många av de ironiska vitsarna borta, formen har gått från bunden till fri vers, men tonen i dikter som Dödsmask och Åt halvgudarna är mer högtidlig, öppen och passionerad än någonsin tidigare.
Fem unga
även skrivet 5 unga, är en antologi med dikter och prosa som utkom år 1929 med fem unga svenska författares alster.
Antologin utmanade de rådande litterära konventionerna med sina fria versformer och författarnas förespråkande av primitivism och "livsdyrkan" av tillvarons alla aspekter väckte uppseende. Författarna var influerade av diktare som Walt Whitman, Carl Sandburg och Elmer Diktonius och tog intryck från futurismen. Med stark framtidsoptimism skrev de om maskiner och kroppsarbete, om det moderna stadslivet och erotik vilket var något helt nytt i svensk litteratur. Av vissa kritiker avfärdades de som "asfaltdiktare" och "sexualromantiker".
Med Lundkvist som initiativtagare och pådrivande ideolog och Asklund som organisatör framträdde författarna under en tid som en grupp i olika litterära sammanhang, bland annat med uppläsningar i radio. Sammanhållningen höll dock bara i sig i några år då författarna snart gick olika vägar.
Det var främst Lundkvist, Kjellgren och Asklund som anslöt till den litterära ideologin medan Martinson och Sandgren redan från början var mer självständiga och ställde sig avvaktande till delar av den. Gustav Sandgren, som med sina romantiska prosastycken i antologin framstod som den kanske mest avvikande av de fem, blev till slut den ende som en längre tid höll sig kvar vid primitivism och livsdyrkan.
Fem unga gavs ut hösten 1929 och fick då ett nedlåtande bemötande av kritikerna. Senare har dock Fem unga erkänts som en viktig hållpunkt i den svenska litteraturvetenskapen eftersom de banade väg för arbetarlitteraturens genombrott under 1930-talet med sådana namn som Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Folke Fridell med flera, liksom för modernistiska poeter som Erik Lindegren.
Futurism
Futurismen var en kulturell riktning inom konst, litteratur, musik och arkitektur som eftersträvade ett radikalt uppbrott med tidigare traditioner. Futurismen grundades 1909 av Filippo Tommaso Marinetti. Den politiska ideologin fascismen tog starkt intryck av futurismen, och uppmuntrade till flera av punkterna i det futuristiska manifestet. Man hyllar maskiner, bilar, krig, vapen, motorer, olja
Maskinsång- Diktonius; futurismens höjdpunkt
Artur Lundkvist
född 3 mars 1906, död 11 december 1991, var en svensk författare och litteraturkritiker. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1968. Lundkvist ville förnya språket och skapa en gränsöverskridande litteraturgenre. Hans författarskap präglades av att han anslöt sig till modernismen, främst surrealismen. "upptäcktsresande i synliga och osynliga världar"
Artur Lundkvist var verksam inom de flesta litterära genrer. Utöver poesi och reseskildringar skrev han historiska romaner och noveller. Det blev sammanlagt över 80 böcker, samt essäer och artiklar i tidningar och tidskrifter. Han skrev snabbt och kallade sig själv en "verbmänniska". Lundkvist var en ivrig introduktör av internationell litteratur.
Artur Lundkvist bestämde sig tidigt för författaryrket och skickade sina texter till förlag och tidningsredaktioner. Sexton år gammal fick han 1923 sin första novell publicerad i tidningen Smålänningen och under de följande åren följde en rad berättelser där och i andra tidningar. 1926 flyttade han till Stockholm. Där kom han i kontakt med bland andra Harry Martinson, Erik Asklund, Josef Kjellgren, Ivar Lo-Johansson, Rudolf Värnlund, Karin Boye och Eyvind Johnson, samtliga författare som försökte göra sig ett namn eller redan hade börjat bli kända.
Lundkvist debuterade 1928 med diktsamlingen Glöd. 1929 medverkade han i antologin Fem unga. Båda verken fick stor betydelse för den litterära modernismens genombrott i Sverige. Lundkvists diktning var till en början starkt livsbejakande men fick under 1930-talet ett allt mörkare och mer pessimistiskt drag. Under denna period utkom bland annat de av surrealismen påverkade diktsamlingarna Nattens broar (1936) och Sirensång (1937). De apokalyptiska prosadikterna i Eldtema (1939) hade det mörka tidsläget som bakgrund.Han utgav under perioden även flera prosaböcker och etablerade sig som litteraturkritiker.
Under 1940-talet sökte sig Lundkvist mot nya uttrycksformer. Den stora diktsamlingen Korsväg (1942) innehåller bland annat en rad personporträtt i diktform av bland andra Stagnelius, Hölderlin och Freud samt Sången om fadern om Artur Lundkvists far. Dikter mellan djur och gud (1944) präglades av krigsårens känslor av tvivel och instängdhet.
Senare under 1940-talet utvecklade han påverkad av spanskspråkiga diktare som Federico García Lorca och Pablo Neruda vad han i en essä[6] kallade panisk poesi, ett karakteristiskt flödande och ofta överrumplande bildspråk som kunde rymma det mesta:
I diktsamlingarna Skinn över sten (1947), Fotspår i vattnet (1949) och Liv som gräs (1954) blir tonen ljusare och mer utåtriktad med intryck från författarens många resor världen över.
Från 1950-talet dominerade prosan Lundkvists författarskap. Från Malinga (1952) med sin blandning av reseskildringar, noveller och aforismer och 1957 års "prosasviter" i Berget och svalorna närmade sig Lundkvist den genreöverskridande prosaform som under den senare delen av författarskapet kulminerade i hans prosalyrik.
Lundkvist var mycket produktiv och gav under de följande decennierna ut minst en bok om året i de flesta genrer. Han skrev romaner som revolutionsskildringen Darunga eller Varginnans mjölk (1954) och berättelsesviten Vindingevals (1956) där han återvände till uppväxtmiljön. Han gav ut reseskildringar som Den förvandlade draken (1955) och Vulkanisk kontinent (1957), prosadikter i Det talande trädet (1960) och diktsviten Agadir (1961). Under 1960-talet utkom flera digra novellsamlingar som Berättelser för vilsekomna (1961), Sida vid sida (1962) och Sällskap för natten (1965). Snapphanens liv och död (1968) var den första i en rad böcker med historiska motiv.
De sista diktsamlingarna Ögonblick och vågor (1962) och Texter i snön (1964) präglas av ett personligare anslag än i de tidigare dikterna samtidigt som tonen stundtals åter blir mer pessimistisk. Besvärjelser till tröst (1969) markerar övergången till ett friare prosalyriskt uttryck.
1966 utkom självbiografin Självporträtt av en drömmare med öppna ögon som med sina porträtt av generationskollegorna också framstår som ett stycke svensk litteraturhistoria. Självbiografiskt material ingår även i de skönlitterära prosaböckerna Ur en befolkad ensamhet (1958) och Mörkskogen (1967).
Artur Lundkvist var en ständigt genreöverskridande diktare där poesi, prosa och prosalyrik ständigt griper in i varandra. Som poet är Lundkvist ofta episk och lugnt berättande medan han prosa ofta är rastlöst episodisk där handlingen i hans få romaner ofta upplöser sig i fristående prosalyriska avsnitt. Den förtätade novellen passade Lundkvist bättre men också denna form visade sig var för snäv för att tillfredsställa hans uttrycksbehov. Han sökte efter en ny sorts prosaform som förenar poesi, reseskildring, novellistiskt berättande och essäistiska analyser. Detta prosaideal förverkligades första gången i Malinga (1952) och fortsatte i en lång rad prosalyriska böcker på 1960- och 1970-talen.
Med böcker som Lustgårdens demoni (1973), Sett i det strömmande vattnet (1978) och Skrivet mot kvällen (1980) revolterade Lundkvist på ett nyskapande sätt mot vad han kallade "genrernas tyranni". I den flödande och gränslösa prosalyriken fann Lundkvist sin mest ideala uttrycksform.
Även i tidigare skrifter märks viljan till genreupplösning. I Livsälskare, svartmålare (1974) med underrubriken En fantasi om Goya är gränsen mellan biografi och roman upphävd. I Antipodien (1971) interfolieras en skildring av en båtresa till Australien med olika fiktiva berättelser.
I den märkliga Färdas i drömmen och föreställningen (1984) redogör Lundkvist för sina upplevelser av gränslandet mellan liv och död sedan han under två månader legat i koma efter en hjärtattack. Den anknyter till den informella prosalyriska trilogi som Sett i det strömmande vattnet, Skrivet mot kvällen och Sinnebilder (1982) utgör.
I slutet av 1960-talet inledde Lundkvist en period där han skrev flera romaner med historiska motiv. Han skildrade världserövrare som Alexander den store (Krigarens dikt, 1975) och Djingis Khan (Himlens vilja, 1970). Han skrev om vikingar (Slavar för Särkland, 1978) och korsfarare (Tvivla, korsfarare!, 1972). Babylon, gudarnas sköka (1981) baserades på berättelserna från Gamla Testamentet om staden Babylon och Daniels tid vid Nebukadnessars hov. Trots att Lundkvist var en övertygad ateist skattade han Bibeln högt som en litterär skapelse, den hade tidigare även inspirerat honom till flera noveller.
Under den senare delen av sitt författarskap hittade Lundkvist en speciell uttrycksform med så kallade afolyrismer, det vill säga lyriska aforismer. De presenterades först i Malinga (1952) och ägnades senare en hel volym, Brottställen
Lundkvists reseskildringar från Sovjet, Kina och Kuba blev kontroversiella och sågs från vissa håll som okritiska och idealiserade skildringar av kommuniststater. I böckerna Vallmor från Taschkent (1952), Den förvandlade draken (1955) och Så lever Kuba (1965) fokuserade Lundkvist främst på den i hans ögon positiva samhällsutvecklingen i dessa länder vilket var en utmaning mot den västvänliga opinion som till exempel Dagens Nyheter stod för.
Även om Artur Lundkvist ansåg att litteraturen var den mest betydelsefulla konstarten hade han även intresse för andra konstarter, främst bildkonst och film .
Artur Lundkvist invaldes den 2 maj 1968 i Svenska Akademien som efterträdare till Gunnar Ekelöf
Artur Lundkvist anses vara en av de mest inflytelserika författarna och litteraturkritikerna i svensk 1900-talslitteratur och framför allt har hans internationella orientering framhållits. Artur Lundkvist har utan tvivel varit en av de viktigaste präglande krafterna i svensk litteratur efter 1930. Han har förhindrat passivitet, isolationism och sömnighet.
Harry Edmund Martinson
född 6 maj 1904 i död 11 februari 1978, var en svensk författare och poet. Han mottog Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974 (tillsammans med Eyvind Johnson).
Martinson slog igenom i början av 1930-talet med diktsamlingen Nomad. Han älskades av både kritiker och publik för prosaböcker som Resor utan mål och Kap farväl och den självbiografiska romanen Nässlorna blomma. Diktsamlingen Passad från 1945 blev en annan höjdpunkt. Efter att ha gjort succé med Aniara vände framgångarna och Martinson blev hårt angripen för Vagnen
Han mottog 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson. Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska akademien då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen tog sitt liv genom att begå seppuku med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Bengt Gunnar Ekelöf
född 15 september 1907 i Stockholm, död 16 mars 1968 i Sigtuna, var en svensk författare, poet och översättare. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1958.
Innan dess hade han hunnit debutera i tidskriften Spektrum 1931, där han snart kom att ingå i redaktionen. År 1932 debuterade Ekelöf i bokform med diktsamlingen sent på jorden, också den utgiven av förlaget Spektrum. Influerad av den då ganska okända surrealismen och med sina desperata, galghumoristiska formuleringar fick den ett starkt negativt bemötande av dåtidens ledande kritiker, men har senare kommit att betraktas som ett av de mest banbrytande verken i svensk litteratur. De följande samlingarna Dedikation, Sorgen och stjärnan och Köp den blindes sång fick ett bättre bemötande, men Ekelöf tog senare själv avstånd från dem.
Genombrottet kom 1941 med diktsamlingen Färjesång, som brukar räknas till den svenska litteraturens främsta verk. Det är en granskning av människolivets viktigaste aspekter: "Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika". Samlingen markerar en ny period i skrivandet, mer intellektuellt och resonerande. I Färjesång ingår diktsviten Tag och skriv , liksom en av hans mest lästa dikter: Eufori, som skildrar en sommarnatt i Hölö.
I Non Serviam (1945) häcklar han det självgoda svenska välfärdssamhället i Till de folkhemske och uttrycker i titeldikten främlingskap och vantrivsel. Absurdism och groteskerier når en höjdpunkt i Strountes (1955), men genomsyrar hela författarskapet. Med den märkliga En Mölna-elegi (1960) tänjs genre- och språkgränserna.
Den sista fasen av diktandet är under stark påverkan av Ekelöfs intresse för Orienten och bysantinsk historia. Den innefattar tre samlingar som ibland kallas för "Dīwāntrilogin", Diwan över fursten av Emghion (1965), Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967).
Ekelöf var inte bara en stor poet utan skrev också prosa. Han skrev bland annat två samlingarna av "småprosa", Promenader (1941) och Utflykter (1947). Den självbiografiska En outsiders väg i den senare boken är en central text i hans författarskap. Han skrev också bokrecensioner.
Ekelöf har haft ett stort inflytande på generationer av senare författare inte bara i Sverige utan också på till exempel Inger Christensen, Jan Erik Vold och Robert Bly. Han räknas som en av Sveriges mest betydande poeter och har, trots eller därför att han kände ett avstånd till det samhälle och den tid som omgav honom och dess prydliga samförstånd, för många kommit att räknas som en av de viktigare kulturpersonligheterna i sin samtid. Han är översatt till flera språk och en levande svensk klassiker; hans förmåga att ompröva sig själv och sitt skrivande har varit en viktig förebild för många senare poeter.
Erik Lindegren
född 5 augusti 1910 i Luleå, död 31 maj 1968 i Stockholm, var en svensk författare, översättare och ledamot av Svenska Akademien 1962-1968, stol 17. Erik Lindegren var litteraturrecensent i BLM, Stockholms-Tidningen och Dagens Nyheter. 1948-50 var han redaktör för tidskriften Prisma.
År 1935 debuterade Erik Lindegren i bokform med diktsamlingen Posthum ungdom. Betydelsefull för Lindegrens diktning vid denna tid var Birger Sjöbergs sena diktsamling Kriser och kransar. Snart väcktes hans intresse för finlandssvensk, fransk och engelsk modernism. Efter flera år av motigt arbete på att hitta sin egen lyriska orientering och samtidigt försöka leva på sitt skrivande och sin kritiska verksamhet kom Lindegren till ett genombrott 1939-40; hans dikter blev mer förtätat bildrika än någonsin och samtidigt mer rytmiskt säkra. Under intryck av en diktsvit av Lawrence Durrell, The Sonnets of Hamlet (1939), som fick hjälpa till med det metriska, och de första månaderna av andra världskriget, dess absurditet och likgiltighet för människoliv, tillkom mannen utan väg. Genom sitt avancerade, komprimerade bildspråk, sin associationsrikedom och teckningen av samtiden fick den mycket stor betydelse för fyrtiotalismen och den svenska modernismen över huvud taget. Diktsamlingen Sviter gavs ut 1947. Här visar sig Lindegren från en ny sida, som kärlekslyriker med många referenser till 1800-talets engelsk- och tyskspråkiga romantik. Viktig är också Vinteroffer från 1954 som blev hans sista diktsamling.
Fyrtiotalism
är en svensk litterär strömning av författare som debuterade och var verksamma under 1940-talet. Gruppen var inte enhetlig, men uppfattades redan av samtiden som företrädare för ett generationsskifte med tydlig modernistisk tendens. Deras verk var påverkade av litterära föregångare som Franz Kafka, T.S. Eliot och existentialismen samt händelserna under andra världskriget.
Centralgestalter inom fyrtiotalismen var Erik Lindegren och Karl Vennberg. Andra kända representanter för strömningen var bland andra Werner Aspenström, som även var redaktör för tidskriften 40-tal, och Stig Dagerman som ibland publicerade sig där.
Detta nya gällde dock snarast det idémässiga, som hade sin reella grund i världskrigets brutalitet: tidsångesten, vanmakten, desillusionismen men också en kritisk intellektualism. Ifråga om det formella utvecklade framför allt lyrikerna den redan existerande modernismen. Belysande för detta är den "obegriplighetsdebatt" som följde på Lindegrens mannen utan väg, och som knappast minskade när pseudonymen Jan Wictors diktsamling Camera obscura avslöjades som en drift med 40-talslyriken.
Fyrtiotalismens litteratur innebar modernismens genombrott i svensk litteratur. Litteraturen var ofta experimentell och hade sin inriktning mot existentiella frågeställningar, mot det universella och allmängiltiga, och ett avståndstagande från det subjektiva och privata. Ett centralt verk är Erik Lindegrens mannen utan väg (1942, ny utgåva 1945) som på ett nyskapande, surrealistiskt färgat språk gav uttryck åt samtidskänslan av vanmakt och desillusion. Tidens andre store lyriker Karl Vennberg stod för ett mer lågmält tonfall, präglat av skepsis och ironi i verk som Halmfackla (1944) och Tideräkning (1945). Med Skriket och tystnaden (1946) kom även Werner Aspenström att räknas till de centrala fyrtiotalistiska diktarna.
Inom prosan var Stig Dagerman och Lars Ahlin de mest framträdande. Med verk som Ormen (1945) och De dömdas ö (1946) och sitt tragiska levnadsöde anses Stig Dagerman på många sätt personifiera fyrtiotalismen.
Under 1940-talet växte sig litteraturkritiken sig stark, ofta i nära samverkan med litteraturen. Kritikerna framstod som uttolkare och försvarare av den nya litteraturen och flera av de mest framträdande kritikerna var också författare: Karl Vennberg, Erik Lindegren, Stig Dagerman och Werner Aspenström.
1940-talet var storhetstiden för de litterära tidskrifterna.
Fyrtiotalismen präglades av ett vitalt och utpräglat polemiskt debattklimat mellan den modernistiska litteraturens försvarare och dess belackare. De två centrala debatterna var obegriplighetsdebatten och pessimismdebatten, vilka fördes i stort sett parallellt 1946-1947. Den förra gällde den modernistiska litteraturens formspråk och begriplighet. Den föranleddes främst av nyutgivningen av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg och tog ny fart när Jan Wictors Camera obscura avslöjades som en parodi på den modernistiska lyriken. Den senare var en allmän idédebatt som utlöstes av Karl Vennbergs essä Den moderna pessimismen och dess vedersakare i tidskriften 40-tal. I debatten försvarade Vennberg en slags "etisk" pessimism och vände sig emot meningsmotståndarnas åsikter att den skulle vara utvecklingsfientlig, passiv och inskränkt. Mot slutet av fyrtiotalet började det även föras en politisk och ideologisk debatt som skulle leda fram till en annan av efterkrigstidens stora debatter: Den tredje ståndpunkten.
Epokens slut markerades definitivt 1950 när tidskrifterna Prisma, Poesi och Utsikt samtliga lades ned. 1950-talets nya unga generation författare som Lars Forssell, Östen Sjöstrand och Tomas Tranströmer tog tydligt avstånd från fyrtiotalismens pessimism och utåtriktade polemik för en mer subjektiv och inåtvänd litteratur. Fyrtiotalismen anses ha inneburit modernismens stora genombrott och etablering i svensk litteratur.
Primitivism
strävan till naturtillståndet, betecknar i allmänhet undersökning av människans ursprung och den bortom- och förciviliserade tillvaron, inom litteratur, konst, och humaniora. Den kan beskrivas som strävan efter, eller undersökande av, mänsklig existens bortom civilisationen, samt försök att bryta med handlingar och tankemönster förknippade med denna och anamma ett ursprungligt vara. I Sverige förknippas Fem unga med denna strömning i början av 1930-talet.
Man har djuriska drifter, Kärlek av trä, Fjäril, Snigeln, man måste leva i samklang med naturen
Piraten
egentligen Nils Fritiof Adam Nilsson, född 4 december 1895, död 31 januari 1972, var en svensk advokat och författare. Nilsson är något av den svenska skrönans mästare och är bland annat känd för sin debutroman Bombi Bitt och jag (1932). Han erhöll De Nios stora pris 1949 och Gustaf Fröding-stipendiet 1957.
Efter debuten 1932 med Bombi Bitt och jag, som blev en stor succé, och 1933 med Bock i Örtagård, som befäste hans rykte, gick Piraten in för att bli författare på heltid. Från början av 1950-talet blev den litterära produktionen sparsammare och det mesta som trycktes var publicerat eller i varje fall skrivet tidigare.
Frans G Bengtsson
född 4 oktober 1894, död 19 december 1954, var en svensk författare, lyriker och översättare. Bengtsson är mest känd för romanen Röde Orm, som utspelar sig under vikingatiden och utgavs i två delar 1941 och 1945.
Bengtsson började sin bana som poet, och gav 1923 ut sin första diktsamling, Tärningkast, som fick gott mottagande av kritikerna. Det gällde dock inte i samma grad hans nästa diktsamling, Legenden om Babel. Till Bengtssons främsta verk hör Karl XII:s levnad, och Röde Orm, varav särskilt den senare ännu läses
Bengtsson var militärromantiker och hade antidemokratiska och rasistiska åsikter som kommer till uttryck i enstaka essäer.
Karl Artur Vilhelm Moberg
född 20 augusti 1898, död 8 augusti var en svensk författare, dramatiker och journalist. Ett av hans mest kända verk är Utvandrarserien.
Tidiga litterära verk[redigera | redigera wikitext]
Mobergs viktigaste verk från 1930-talet är trilogin om Knut Toring, Sänkt sedebetyg, Sömnlös och Giv oss jorden!. Knut Toring är redaktör på en tidning i storstaden, han är gift och har två barn. Han vantrivs och längtar tillbaka till sin småländska hembygd.
Moberg skrev också flera historiska romaner som utspelas i Småland. Mans kvinna handlar om Märit, som är gift med bonden Påvel men älskar grannen Håkan. Brudarnas källa består av fyra berättelser kring en källa, från forntiden fram till modern tid. Den historiska romanen Rid i natt! från 1941 brukar läsas som Mobergs engagemang mot nazismen och hans kritik av de svenska eftergifterna till Tyskland under andra världskriget. Berättelsen utspelas under första halvan av 1600-talet när bönderna i byn Brändebol tvingas gå dagsverken för den tyske adelsmannen Bartold Klewen.
Mobergs mest kända verk är Utvandrarserien från 1949-59, som beskriver en grupp människors utvandring från södra Småland till Minnesota i USA i mitten av 1800-talet, ett öde delat med 1,2 miljoner andra svenskar, däribland större delen av författarens egen släkt.
Ett återkommande ämne i Mobergs prosa är en strävan att komma upp sig här i världen; att komma bort från landsbygden som känns alltför inskränkt. Ofta kombineras detta med eftertankens kranka blekhet
Mobergs första framgång som pjäsförfattare var Kassabrist, en pjäs om kassörer i olika firmor som har förskingrat pengar men som hjälper varandra inför en hotande revision. Även i sina pjäser tog Moberg upp aktuella samhällsproblem
Moberg var en uttalad stark motståndare till de totalitära rörelserna som kom att växa fram och dominera under 1920- och 30-talen, och han vände sig starkt mot både nationalsocialism, kommunism och fascism.
Moberg blev mycket uppmärksammad för sina framställningar om den svenska historien berättad från folkets perspektiv, vilket är mest renodlat i historieverket Min svenska historia, berättad för folket (1–2) (1970–71), som inte blev fullbordat. Med dessa böcker ville Moberg skildra de vanliga människorna – soldater, bönder och kvinnor – som de etablerade historikerna har glömt bort. Det har dock påpekats att Moberg misslyckades med detta
Ivar Lo-Johansson
född 23 februari 1901 död 11 april 1990, var en svensk författare. Han närde tidiga drömmar om att bli författare eller journalist och tog sig i tjugoårsåldern in till Stockholm. Under 1930-talet blev han en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna och räknades till statarskolan. Lo-Johanssons arbete, både genom att belysa det litterärt i novellsviterna Statarna (1936-37) och Jordproletärerna (1941) och genom direkt agitation, bidrog till att det avskaffades i kollektivavtal 1945.
Serien av självbiografiska böcker som börjar med Analfabeten, 1951 - titeln syftar på hans far - och avslutas med Proletärförfattaren, 1960 hade alla omslag av Sven Erixson.
Lo-Johansson har varit en viktig inspirationskälla för många senare författare och berättare från arbetarklassen - inte minst genom sitt suggestiva sätt att skildra kroppsarbete, ensamhet, längtan bort och erotisk lust - och han har kallats både monumental och skandalös.
Ivar Lo-Johanssons första böcker var reseskildringar. Det stora genombrottet kom med Godnatt, jord, en skildring av statarmiljön och samtidigt en självbiografisk utvecklingsroman. Statarskildringarna fortsatte i novellsamlingarna Statarna (1936-1937) och Jordproletärerna (1940). Romanen Kungsgatan (1935) skildrar några ungdomar som lämnar landsbygdsmiljön för storstaden. Bara en mor (1939) är Ivar Lo-Johanssons äreminne över statarhustrun. Jordbrukets industrialisering är temat för kollektivromanen Traktorn (1943).
Med Analfabeten (1951) inledde Ivar Lo-Johansson en av kritiken väl mottagen självbiografisk berättelsesvit som kom att omfatta åtta volymer med huvudpersonen i de olika rollerna som . Efter att ha skrivit några romaner, bland annat kärleksskildringen Lyckan (1962), återvände Lo-Johansson till novellistiken med en lång rad samlingar, bland annat den så kallade Passionssviten (1968-1972). Med Pubertet (1978) inledde han sina memoarer, som kom att omfatta ytterligare tre delar.
Moa Martinson
egentligen Helga Maria Martinson, född 1890, död 1964, var en svensk författare. Moa Martinson är en av de mest berömda proletärförfattarna, som framträdde under 1920- och 30-talen. Hon är också den enda kvinnan bland dem. Hon var relativt bortglömd men blev återupptäckt av kvinnorörelsen under 1970-talet. Ebba Witt-Brattström disputerade med avhandlingen Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet 1987.
Moa Martinson hade börjat skriva redan i 12-årsåldern. Hon var också mycket politiskt intresserad och 1922 fick hon sin första insändare publicerad i tidningen Arbetaren under signaturen H.J. (Helga Johansson).
Med hjälp av Elin Wägner kunde Martinson börja på en kurs i maskinskrivning och skrev sin första bok, Kvinnor och äppelträd. Hennes debut väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Den handlar om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter, berättat ur kvinnligt perspektiv. Uppföljaren Sallys söner handlar om statarnas historia.
Martinsons mest kända verk är den självbiografiska trilogin om Mia: Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Romansviten bygger delvis på följetongen Pigmamma hon skrev 1928-29 för tidskriften Brand. I böckerna berättar hon osentimentalt om händelser i Norrköping runt sekelskiftet. Hennes stil var spontan och nyckfull, och hennes böcker kännetecknas av humor och socialt patos. Ett återkommande tema är vänskap mellan kvinnor. Bland hennes senare verk märks de historiska romanerna om bondeliv i Östergötland, Vägen under stjärnorna och Brandliljor.
Jan Fridegård
ursprungligen Johansson och i ungdomen kallad Fride Johansson, född 1897, död 1968 i var en svensk författare. I den svenska litteraturen hör Fridegård till proletärförfattarna, närmare bestämt statarskolan.
Liv och diktning hör intimt ihop när det gäller Jan Fridegård. Hans föräldrar var statare. Både morfar och farfar hade varit indelta soldater, något Jan Fridegård följde upp när han 18 år gammal tog värvning.. Han anklagades bland annat för stöld och fick 1918 avtjäna straff på åtta månader i Långholmens centralfängelse, något som satte spår i Fridegård och senare skildras i den självbiografiska trilogin om huvudpersonen Lars Hård: Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936). Dessa böcker väckte stor och upprörd uppmärksamhet på sin tid för sin sexuella frispråkighet, grova uttryck och gav en felaktigt negativ bild av författaren själv, men sedan dess har dessa verk kommit att omvärderas och räknas till den svenska litteraturens moderna klassiker. Soldattillvaron beskrev han även i romanen Äran och hjältarna (1938). Efter frisläppandet provade han på flera olika yrken. Han var oftast pank och arbetslös.
Han hade skrivit artiklar för den revolutionära tidskriften Brand när han 1931 lyrikdebuterade med samlingen Den svarta lutan. Den första romanen En natt i juli utkom två år senare. Därefter kom romaner och noveller i en jämn ström fram till författarens död 1968. Innan genombrottet hade Fridegård under sju år endast tjänat 40 kronor på sin skrivning
I trilogin om trälen Holme (Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök), 1940-1949, frångick Fridegård för första gången det självbiografiska temat och skildrade i stället händelser under vikingatiden. Det finns uppenbara paralleller till författarens samtid: klasskampsmotivet exemplifieras med Holmes kamp mot övermakten. Fridegård var en stor verklighetsskildrare men han lockades samtidigt av det övernaturliga.
Intresset gjorde avtryck bland annat i romanerna Torntuppen, (1941), Porten kallas trång (1952) och Sommarorgel, (1954); samtliga dessa romaner har tydliga inslag av mystik. I Den gåtfulla vägen (1963) dokumenterar han sitt esoteriska sökande och hur han övertygades om möjligheten till andekontakter vid seanser. I SVT-dokumentären Jan Fridegård - Ordkonstnären (2002) sägs det att Fridegård var spiritist och att han var övertygad om att han fått kontakt med sin döde far under en seans.
Fridegård hade redan från skolåldern ett starkt intresse för forntiden och särskilt vikingatiden
Eyvind Johnson
född 29 juli 1900, död 25 augusti 1976, var en svensk författare och översättare.
Eyvind Johnson debuterade 1924 och fick sitt genombrott på 1930-talet med den självbiografiska romansviten Romanen om Olof. Av de svenska proletärförfattarna i sin generation kom han att bli den som på det mest självklara sättet tog åt sig de moderna strömningarna inom litteraturen. Han introducerade begrepp som "inre monolog" och "medvetandeström" i svensk litteratur. I sitt senare författarskap använde Eyvind Johnson ofta historiska motiv som allegoriska paralleller till samtida händelser. Till hans främsta verk hör Krilontrilogin, Strändernas svall och Hans nådes tid.
Han blev ledamot av Svenska Akademien 1957 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinson.
1930 flyttade han tillbaka till Sverige och fick några år senare sitt stora genombrott med Romanen om Olof, en delvis självbiografisk romansvit i fyra delar. Romanen skildrar hur det var att växa upp som ung man i Norrland under 1910-talet. Johnson växte själv upp i Björkelund utanför Boden i Norrbottens län där hans barndomshem finns bevarat. De erfarenheter och miljöer som beskrivs i romansviten var nya för litteraturen vid denna tid, men serien utgör också hans så långt mest konsekventa försök med inre monolog; nästan allt i handlingen beskrivs inifrån Olofs medvetande vid den tid då det äger rum.
Under andra världskriget var Eyvind Johnson åren 1942–1945 redaktör för den norska motståndstidningen Håndslag, och även en aktiv skribent för Samfundet Nordens Frihets tidskrift. Johnsons starka engagemang mot nazismen avspeglar sig i Nattövning (1938) där svenska nazister figurerar, liksom i de tre romanerna om Krilon, där världspolitiken skildras i allegorisk form. Eyvind Johnsons politiska hållning utvecklades från ungdomsårens socialism med starka intryck från Krapotkins anarkism till en uttalad liberalism .
År 1974 tilldelades Eyvind Johnson Nobelpriset i litteratur med motiveringen "För en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst". Han delade priset med Harry Martinson. De var "representativa för det uppbåd av proletärförfattare eller arbetardiktare
Eyvind Johnson är ett av den svenska 1900-talslitteraturens allra största namn. Han debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna. De följande romanerna Timans och rättfärdigheten (1925) och Stad i mörker (1927) är småstadsskildringar i norrländsk miljö. Den senare romanen skrevs i Paris där Eyvind Johnson vistades i fem år. Upplevelserna av kringirrande och svält i storstaden ligger till grund för romanen Stad i ljus (1928). Minnas (1928) är ännu en småstadsroman. Johnson skrev den ursprungligen som ett mer storslaget verk som utspelar sig på två berättarplan, ett realistiskt och ett i himmelriket. Kommentar till ett stjärnfall (1929) blev Johnsons genombrott hos kritiken. Med romanen introducerade han inre monolog i svensk litteratur.
Avsked till Hamlet (1930) var avsedd som ett avskedstagande från den Hamlet-problematik, det ifrågasättande och skeptiska grubblet över tillvaron, som präglat hans författarskap. I den experimentella Bobinack (1932) uttrycks en radikal kulturkritik medan Regn i gryningen (1933) anknyter till primitivismen. Ingen av dessa vägar ledde dock vidare. Den verkliga förnyelsen skedde i stället när Johnson återvände till och började skildra sin uppväxtmiljö. Romanen om Olof, bestående av de fyra romanerna blev Johnsons definitivt genombrott och betraktas som ett av hans främsta verk. Romanerna byggde på egna erfarenheter från ungdomen och är skrivna i en nyskapande berättarstil med inre monologer.
Eyvind Johnson såg tidigt hotet från den framväxande nazismen och fascismen under 1930-talet vilket präglade hans fortsatta författarskap. Nattövning (1938) belyser nazismens inbrytning i Sverige medan Soldatens återkomst (1940) rymmer intryck från Johnsons engagemang i frivilligrörelsen under finska vinterkriget. Kulmen för denna fas i Johnsons författarskap nåddes med den väldiga romantrilogin om Krilon där berättelsen om några Stockholmsborgare och deras diskussionsgrupp är en allegori om händelserna under andra världskriget.
Eyvind Johnsons författarskap från och med 1950-talet präglas dels av självbiografiska skrifter, romanerna Romantisk berättelse och Tidens gång och minnes- och reseböcker som Vinterresa i Norrbotten (1955) och Spår förbi Kolonos (1961), dels av romaner i historisk miljö. Båda kategorierna har det gemensamt att det ofta är uppbyggda med flera tidsplan och/eller berättare. De varierar på olika sätt författarens övertygelse om att en enda sanning inte går att finna. Mest betydande är de historiska romanerna. Flera av dem lyfter fram problem och konflikter som går långt tillbaka i Johnsons förflutna och behandlar teman som uppbrott, skuld och svek och villkoren för kunskapen och skrivandet. Vistelser och resor på den europeiska kontinenten och kontakter med tidigare civilisationers kvarlevor i trakter där mycket europeisk historia utspelats gav näring åt Johnsons författarskap och han använde historiska motiv som allegoriska paralleller till samtida händelser.
År 1946 utkom romanen Strändernas svall, där Johnson återberättar historien om hur Odysseus återvänder hem efter trojanska kriget. Romanen blev en stor framgång bland både läsare och kritiker. Också romanen Drömmar om rosor och eld (1949) visade på Johnsons engagemang för äldre historia. Boken beskriver kättarprocesser i Frankrike under Richelieus tid, men kan också läsas som en allegori över skådeprocesserna i Sovjetunionen. I romanen Hans nådes tid (1960), som betraktas som en av höjdpunkterna i hans författarskap, går Johnson tillbaka till Karl den stores epok. Att spegla olika tider i varandra och laborera med olika tidsplan är en litterär metod som präglar romanerna Molnen över Metapontion (1957) och Livsdagen lång (1964).
Ännu en roman som sammanflätar berättelser från det förflutna med samtiden är Några steg mot tystnaden (1973), vilken kom att bli Eyvind Johnsons sista.
I försöken att sammanfatta det genomgående temat i Eyvind Johnsons författarskap har det vanligtvis pekats på författarens vilja att säga något allmängiltigt om människan, om det att vara människa och det mänskligt gemensamma i alla tider. Ofta har författarens berättartekniker och de metafiktiva dragen ägnats stort intresse av forskare. Eyvind Johnson har ibland uppfattats som en utpräglad idédiktare. I en del romaner, som Lägg undan solen från 1951, ägnar han sig nästan helt åt diskussion och analys snarare än att berätta en historia.
Eyvind Johnson höll sedan tidigt fast vid grundsatsen att en diktares viktigaste stoff finns att hämta hos honom själv. Egentligen är Eyvind Johnsons författarskap självbiografiskt
Eyvind Johnson betraktas som den moderna romankonstens främste banbrytare i Sverige.
Lars Ahlin
född 4 april 1915, död 10 mars 1997, var en svensk författare. Lars Ahlin debuterade 1943 med idéromanen Tåbb med manifestet och hans egensinniga och stilistiskt skiftande romaner gjorde honom till en av efterkrigstidens mest uppburna svenska prosaister. Lars Ahlin utgår i sina verk från andra människors språkliga situation och kombinerar episk experimentlusta med mångstämmighet. Hans karaktärer är särpräglade naturer, undantagstyper, i konflikt med sin ofta norrländska omgivning. Sitt mörka patos förenar Lars Ahlin med drastisk folklig humor. Med romaner som Min död är min (1945) och Om (1946) utvecklade Lars Ahlin en egen romanestetik där författarens uppgift är att vara en "identificator och förbedjare" och att kommunicera med läsaren. Romanen och språket blir den värld i vilken mänsklig gemenskap uppstår. Realismens illusionseffekter måste därför brytas ned och ersättas av språket självt som centrum för dialogen mellan författaren och läsaren rörande de existentiella grundfrågorna, menade han.
Efter experimentromanen Fromma mord (1952), där Ahlin med stor komplexitet kritiserade det kristna fromhetsbegreppet, följde en rad romaner där Ahlin belyser olika aspekter av det mänskliga livet. Kanelbiten (1953) är en psykologisk studie av en ung flickas brådmogna utveckling till kvinna, Stora glömskan (1954) är ett motsvarande porträtt av den brådmogna pojken Zacharias och Kvinna, kvinna (1955) en intensiv kärleksroman. Ahlins mästerverk anses emellertid vara Natt i marknadstältet (1957) som är en storslagen roman där en svår äktenskapskris kontrasteras mot en varm livsinsikt och där Ahlins återkommande tema om livsförnedring och möjlig återupprättelse når en konstnärlig höjdpunkt.
Med konstnärsromanen Bark och löv (1961) återvände Ahlin till den experimentella romanformen. Den följdes av en mer en tjugoårig tystnad som motiverades av att författaren sagt allt vad han ville säga och inte hade mer att tillägga. På 1980-talet återkom han med enklare och mer realistiska romaner som Sjätte munnen (1985).[1]
Stig Dagerman
Verksam 1945-1954
Genrer Roman, dagsvers, novell, drama
född 1923, död 5 november 1954, var en av de mest framträdande författarna inom den svenska fyrtiotalismen och erhöll Svenska Dagbladets litteraturpris år 1946. Trots sin tidiga död hann Dagerman författa fyra romaner och ett större antal noveller, teaterpjäser, dikter, dagsverser och reportage.
Stig Dagerman romandebuterade 22 år gammal 1945 med romanen Ormen, en löst sammanfogad berättelse med skräcken som grundtema. Kritiken var extatisk – Dagerman geniförklarades som "den unga litteraturens stora löfte” .Ormens tema är skräck och ångest och den utspelar sig i barackmiljö.
I och med debuten och det varma mottagandet 1945 följde fyra år av hektisk produktivitet för Dagerman. Han var anställd på Arbetaren, skrev romaner, noveller, dramatik och dagsedlar. Han gjorde reportageresor, tog hand om sin familj och sina två söner samtidigt som kulturvärlden, med redaktör Olof Lagercrantz i främsta ledet, älskade honom.
År 1946 utkom Dagermans andra roman, skriven i August Strindbergs hus på Kymmendö. Romanen hette De dömdas ö. Boken har beskrivits som det mest svårtillgängliga Dagerman skrev. All form av realism har här förkastats till förmån för en vidrig mardrömsliknande öde ö, där sju skeppsbrutna inväntar döden. Alla bär de på inre sår som omöjliggör alla försök till kontakt med varandra. I varsitt kapitel får var och en av de skeppsbrutna sina psykologiska porträtt virtuost målade, för att i ett långt avslutande kapitel gå sitt öde till mötes. Språket är fyllt av symboler, meningarna långa och ångesten så stark att bokens idéer stundom riskerar att hamna i bakgrunden. Samtidigt som ångestskildringarna är mer råa här än någon annanstans i hans produktion är det också den mest politiska roman Dagerman skrev.
År 1947 hade Dagermans första drama Den dödsdömde premiär på Dramaten. Samma år gav han även ut novellsamlingen Nattens lekar som fick god kritik.
Samma år, 1947, utkom också Dagermans samling reportage från efterkrigstidens Tyskland i bokform, under namnet Tysk höst. 1948 Fransk vår . Den massiva framgången med Tysk höst gjorde Dagerman rädd för att misslyckas – han kände att kraven på honom från kritiker och allmänhet hade blivit för högt ställda
Hösten 1948 utkom Dagermans mest lästa, köpta och citerade roman Bränt barn, om filosofistudenten Bengt som befinner sig i ett förtvivlat inre uppror efter moderns död. Han förälskar sig i faderns nya kvinna och de inleder ett förbjudet förhållande. Dagerman var i något sånär god form igen. År 1948 skrev han novellen Att döda ett barn och året därpå, (1949), kom romanen Bröllopsbesvär, en folklig burlesk med kritisk udd inspirerad av Dagermans uppväxtmiljö i Älvkarleby.
År 1950 drabbades Dagerman av svårartad skrivkramp och stark ångest. I november 1954, efter återkommande djupa depressioner, sjukhusvistelser och självmordsförsök, tog Stig Dagerman sitt liv. Han satte sig i sin bil i garaget utanför villan i Enebyberg, startade bilen och lät den gå på tomgång tills han kolmonoxidförgiftades och avled.
Willy Kyrklund
född 27 februari 1921, död 2009, var en sverigefinlandssvensk författare.
Kyrklunds skönlitterära författarskap var starkt influerad av modernismen; tidiga noveller (han har specialiserat sig på verk av det kortare slaget) påminner ytligt betraktade om surrealistiska uttryckssätt, där den berättande strukturen beslöjas av en till synes brokig symbolik som bidrar till att förmedla en blandning av bitter ironi, försoning och främlingsskap. Dessa är kännetecknande för författarskapet, dess vardagliga absurditet påminner i viss mån om Torgny Lindgren. Till skillnad från surrealismen är dock Kyrklund strängt medveten och genomtänkt. Ett återkommande tema är meningslöshet och vanmakt, där det onda och det goda möts i en ogripbar och stundom avsiktligt oförståelig gråskala.
Kyrklund lyckades emellertid teckna sina ofullkomliga eller misslyckade karaktärer med stark empati och överseende, om än inte utan betraktarens avstånd. I berättelserna och dramerna återgår han gärna till klassiska motiv från Bibeln och antiken, motiv som strukturellt är eviga, mönster som inte kan brytas. Dessa sätts vanligen i onämnda miljöer och öppna rum, vilket förstärker evighetsperspektivet.
Lars Gyllensten
Verksam 1946-2004
född 1921, död 2006, var en svensk författare och läkare.
1966 invaldes han som ledamot av Svenska Akademien, och var dess ständige sekreterare 1977–1986.
Gyllensten debuterade som författare med diktsamlingen Camera obscura år 1946, tillsammans med Torgny Greitz under pseudonymen Jan Wictor. Boken bemöttes först som ett seriöst menat verk av många kritiker men när det avslöjades att den var ihopskriven på några timmar av två medicinarstudenter som en parodi på fyrtiotalismens lyrik utbröt en kort men häftig debatt om substansen i 1940-talets modernistiska lyrik. Den första boken i eget namn var Moderna myter (1949) som följdes av Det blå skeppet (1950) och Barnabok (1952).
Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. Han kallade själv sitt författarskap för "existentiell grundforskning" och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964).
Gyllensten utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella böcker som Carnivora och Senilia. Verk som Kains memoarer, Lotus i Hades och Diarium spirituale karaktäriseras av collageartade prosafragment. Palatset i parken anknyter till Orfeus-myten och I skuggan av Don Juan till Don Juan-gestalten. I hans senare produktion finns även lättillgängligare verk, så som den avklarnade sagosamlingen Sju vise mästare om kärlek.
Gyllensten utgav år 2000 sina memoarer med titeln Minnen, bara minnen, som bland annat innehåller en del kritik mot Svenska Akademien och mot hans efterträdare som ständig sekreterare, Sture Allén. Mot slutet av sitt liv utgav Gyllensten också boken Med andras ord, och egna, som innehöll citat från författare, teologer och forskare som påverkat honom. Gyllensten hade några valfrändskaper som han ständigt återvände till. Ofta var dessa författare kristna, trots att Gyllensten själv var ateist. Den viktigaste av dessa inspiratörer var nog Søren Kierkegaard, en författare som Gyllensten ständigt återvände till.
Sara Lidman
Verksam 1953-2003
född 1923, död 17 juni 2004 var en svensk författare. Hon debuterade som författare med romanen Tjärdalen 1953 och blev en av 1900-talets stora svenska (arbetar)författare.
Sara Lidman framstår som en av våra viktigaste författare under 1900-talet. Som romanförfattare har hon skapat sig ett eget språk, en poesiprosa som väver samman det bibliska med det dialektala, det sköra med det burleska, det översvinnliga med det vardagliga. Det språkligt banbrytande följer henne från debuten 1953 till det mäktiga Jernbaneeposet 1975-1985. Politiskt är hon mest känd för sin agitation under Vietnamkriget då hon spelade en avgörande roll för att vända opinionen. Men hennes engagemang sträcker sig från debatten om svenskt atomvapen 1958–1959 till kriget mot Irak 2003 och gäller praktiskt taget alla orättvisor och missförhållanden: kolonialism, apartheid, pornografi, glesbygspolitik, miljöförstöring, kioskvälde, arbetslivsförhållanden. Som debattör och agitator utvecklade hon ett språk med en sällan hörd förening av saklighet, känslostyrka, snabbhet och rörlighet
Sammanlagt utkom Sara Lidman med ett tjugotal romaner. De första fyra utspelas i Västerbotten under tidigt 1900-tal och har som huvudscen hennes skapelse Ecksträsk, X-träsk, byn i världen. Hon slog igenom stort, Tjärdalen har kallats en av 1900-talets mest lyskraftiga svenska romandebuter, och med "Jernbanesviten" (1977-85) – en romanserie som målar upp ett avgörande skede i den moderna tidens ankomst till norra Sverige: järnvägen och uppköpen av skog – kom Lidman att betraktas som en av Sveriges allra främsta författare.
Jan Myrdal
född 19 juli 1927, är en svensk skriftställare, skribent och debattör. Han är litterär hedersdoktor vid Upsala College i New Jersey och filosofie hedersdoktor vid Nankai-universitetet i Tianjin i Kina.
Boken Rapport från kinesisk by från 1963 innebar genombrottet för Myrdal; Det är en dokumentär reportagebok från den lilla byn Liu Lin i Shaanxi-provinsen i Kina. Till denna by har han sedan återvänt flera gånger för att beskriva byn utifrån förändringar i det kinesiska samhället.
År 1982 utkom Barndom, i vilken Myrdal öppenhjärtigt beskriver konflikter med sina föräldrar och kritiserar deras uppfostringsmetoder. Eftersom Alva och Gunnar Myrdal var allmänt hyllade i Sverige orsakade sonens kritik stor uppståndelse. Efter Barndom fortsatte han skriva jagromaner: Confessions (1968) var den första och den följdes av En annan värld (1984), Pubertet (samling utgiven 1988), Tolv på det trettonde (1989), När morgondagarna sjöng (1994), Maj. En kärlek (1998) och Gubbsjuka (2002).
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet gjorde sig Myrdal känd som en central gestalt för den radikala vänstern i Sverige. Han framstod som en slags informell ledare för landets intellektuella maoistiskt inspirerade vänster.
Jan Myrdal fortsätter emellertid att betraktas som en viktig författare och skriftställare, och hans litterära produktion har fortsatt utan uppehåll. Han deltar ännu i 80-årsåldern flitigt i samhällsdebatten.
Jan Myrdal reste till Kambodja första gången 1967, och återvände åtskilliga gånger både innan, under och efter Pol Pots regeringstid (1975-1978) Däremot försvarade han Pol Pot-regeringen, och argumenterade för att rapporter om massakrer och övergrepp i dåvarande Demokratiska Kampuchea var överdrivna, och i stor utsträckning byggde på mot röda khmererna fientlig (amerikansk, vietnamesisk, etc) propaganda .
Per Anders Fogelström
Verksam 1949-1998
född 22 augusti 1917, död 1998, var en svensk författare, journalist och samhällsdebattör. Per Anders Fogelström blev känd som författare 1951 med romanen Sommaren med Monika, som även filmades av Ingmar Bergman.
Av böckerna är Mina drömmars stad hans mest lästa och älskade. Den ingår i en serie om fem böcker där vi får följa Henning Nilsson och hans barn och släkt, från 1860-talet och hundra år framåt. Denna serie brukar kallas för Stadserien och övriga böcker som ingår är Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen. Serien finns med på världsbibliotekets lista. Per Anders Fogelströms berättarvärld dominerades av vanliga människors vardag och strävanden. Fogelström var en av de främsta Stockholmsskildrarna.
Stig Claesson SLAS
Verksam 1956–2006
Genrer reportage
signaturen Slas, född 1928 i, död 4 januari 2008, var en svensk författare, illustratör och konstnär.
Hans böcker utgör ofta mellanting av faktiska reportage och fiktion, illustrerade med känsliga och precisa teckningar. Som illustratör medverkade han i tidningarna Joker och Folket i bild med små porträtt av svenska städer.
60-talet Nyprovinsialismen
var det decennium då litteraturen på allvar tog steget ut i världen. Men den utgick hemifrån. Det var till och med så att en ny provinsialism uppstod i litteraturen med skildringar från norrländska gruvsamhällen och värmländska skogar. Nyprovinsialismen startade redan tidigare och var stark på 50-talet. Men några av dess främsta företrädare skrev böcker på 60-talet, och blev också representanter för den globala inriktning som följde på den. Sara Lidman debuterade redan 1953 med Tjärdalen och hon började just i det provinsiella, västerbottniska. Hon fortsatte att skildra bysamhällen och individers villkor i dem i bland annat Bära mistel som kom 1960. Hennes grundmotiv var alltid det solidariska, mänskliga, och snart räckte inte Sverige längre till för att beskriva det - det fanns ju människor även på andra platser. Hon besökte 1960 Sydafrika och skrev boken Jag och min son, där vita västerlänningar i Sydafrika och deras exploaterande förhållningssätt ställs mot de svarta afrikanernas undertryckthet.
Vänsterengagemang? Radikalism?
Werner Aspenström
Verksam 1943-1997
född 1918, död 1997 var en svensk författare och dramatiker. Han publicerade fjorton diktsamlingar, flera böcker med prosa, essäer och dramatik samt en barnbok.
Aspenström debuterade 1943 med Förberedelse, en diktsamling som han senare tog avstånd från. I Stockholm kom han i kontakt med fyrtiotalisterna och blev redaktionsmedlem för tidskriften 40-tal. Med diktsamlingen Skriket och tystnaden (1946) blev Aspenström ansedd som den främste fyrtiotalisten jämte Erik Lindegren, Karl Vennberg och Stig Dagerman. I boken framstod Aspenström på samma gång som en typisk fyrtiotalist och en avvikare från det tidstypiska. Samlingen innehåller vid sidan av den för fyrtiotalismen karaktäristiska, ångestladdade insikten om värdenas upplösning som krigsåren medförde även flera dikter som pekar fram mot den naturlyrik och vardagsnära iakttagelser som senare skulle karaktärisera Aspenströms lyrik.
Med Snölegend (1949) fick Aspenström sitt stora genombrott. Han hade fjärmat sig från fyrtiotalismen till en större enkelhet och ett mer konkret bildspråk. Med de följande diktsamlingarna Litania (1952) och Hundarna (1954), vilka tillsammans med Snölegend bildar en trilogi, lämnade Aspenström definitivt den tidsbundna aggressiviteten för de stora tidlösa frågorna. I diktsviten Bergslag i Hundarna skildrade Aspenström för första gången barndomen i Torrbo. Naturen fick också en allt mer framträdande plats i hans diktning, inte minst i Dikter under träden (1956).
I diktsamlingarna Inre (1969) och Under tiden (1972) förekommer en del tidstypiska politiska betraktelser, men i de senare diktsamlingarna dominerar lågmäldheten och den konkreta verklighetsförankringen, men också inslag av mystik. Aspenström skildrar närheten till varelserna i världen, drömlivet som en magisk väg till insikt, betraktelser över livets och tidens gång, och ger uttryck för lovsånger till existensen och en andaktsfull mystik.
Vardagliga iakttagelser och lågmäld humor ställs ofta mot de stora och eviga perspektiven i Aspenströms diktning. Ofta märks en vilja att ta ner de stora anspråken på jorden och i stället lyfta fram det lilla och förbisedda. I dikten Ikaros och gossen Gråsten hyllar han det enkla och jordnära:
Förutom den självbiografiska Bäcken utgav Aspenström även flera andra prosaböcker. I Sommar (1968) skildras Kymmendö i Stockholms skärgård där Aspenström vistades många somrar.
Göran Palm
född 1931, är en svensk författare. Han bokdebuterade 1961 med diktsamlingen Hundens besök, som karaktäriserades som "nyenkel poesi". Han har även varit verksam som översättare men det är främst hans samhällsanalyser och samhällskritik som gjort honom känd. Han har beskrivit sig själv som marxist och socialist och har markerat avstånd till den reformistiska socialdemokratin.
Tomas Tranströmer
Verksam 1954–
född 1931 är en svensk poet, översättare och psykolog, bosatt i Stockholm. Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur 2011 efter att i många år ha varit ett återkommande namn i förhandsdiskussionerna till priset.
Tranströmer kom redan vid sin debut med 17 dikter 1954 att hyllas som ett ungt geni, och trots visst mothugg har han byggt upp ett anseende som en av Sveriges mest respekterade och översatta moderna poeter, med ett djupt egenartat bildspråk.
Tomas Tranströmer räknas till de så kallade femtiotalspoeterna, med Lars Forssell och Östen Sjöstrand. Under 1950-talet blev lyriken åter på modet, och årtiondet räknas som ingången till senmodernismen. I sin debutsamling 17 dikter, som var 1950-talets mest omtalade författardebut, återinförde Tranströmer den bundna versen.
Tranströmers poetiska stil beskrivs ofta som vardaglig, men med det mystiska ständigt närvarande förmedlat med ett komplicerad slag av naturlyrik. Detta det mystiska i tillvaron framträder främst i och med Tranströmers ”självlysande metaforer” vilka öppnar passager till ”en annan tillvaro”. Vad en annan tillvaro innebär i Tranströmers diktning finns det inget entydigt svar på, men de flesta uttolkare är överens om att där ytterst kan anas en religiös storhet, som till en viss grad kan jämföras med den religiösa vändningen hos författare i hans generation. Denna religiösa storhet träder hos Tranströmer fram genom närmanden i den mänskliga drömmen och den svenska naturen, och det är främst i dessa miljöer som poetens laddade metaforer slår ut i sin fulla styrka
Tranströmers skapande är sedan stroken förknippat med stora svårigheter, något han bearbetar i Sorgegondolen och Den stora gåtan. På grund av den ansträngning som krävs för att producera de långa dikter som annars brukar karakterisera Tranströmer har han alltmer gått över till haikuns korta form.
Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2011.
Sven Delblanc
Verksam 1962-1993
född 1931, död 1992, var en svensk författare och litteraturvetare.Delblanc var docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet från 1965. Delblanc föddes i Kanada men växte upp i Vagnhärad utanför Trosa. TV-serien Hedebyborna bygger på Delblancs romanserie Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten.
Kerstin Ekman
Verksam 1959-
född 1933 är en svensk författare och ledamot av Svenska Akademien och Samfundet De Nio.
Ekman är ledamot av Svenska Akademien sedan 1978 (den tredje kvinnan, efter Selma Lagerlöf och Elin Wägner). Åren 1974-83 skrev Kerstin Ekman en romansvit som inspirerats av Katrineholms utveckling från stationssamhälle vid stambanan till en modern industristad. Fyra böcker ingår i sviten: Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. Sviten fick vid nypubliceringen på 2000-talet samlingstiteln "Kvinnorna och staden".
1970 flyttade Ekman till Östersjäland utanför Härnösand och i början på 1980-talet till Valsjöbyn i Jämtland. Det norrländska landskapet, människorna och de förändringar som samhällets modernisering innebär blev ett viktigt tema hennes författarskap, inte minst i romanen Händelser vid vatten från 1993 och trilogin Vargskinnet (Guds barmhärtighet, Sista rompan och Skraplotter) där den sista romanen utkom 2003. I Vargskinnet skildras utvecklingen i en fjällby, Valsjöbyn, under 1900-talet.
Göran Tunström
född 14 maj 1937, död 2000 var en svensk författare. Tunström växte upp i Sunne i Värmland. De flesta av hans romaner tar avstamp i eller utspelar sig helt på denna ort. Han är förmodligen mest känd för Juloratoriet, utgiven 1983.
Torgny Lindgren
Verksam 1965–
Genrer : Prosa och poesi
född 16 juni 1938 är en svensk författare och före detta lärare. Lindgren är ledamot av Svenska Akademien, hedersdoktor vid Linköpings universitet och Umeå universitet
Lindgrens författarskap präglas av hans uppväxt i Västerbotten, av hans intresse för filosofi (man kan finna tydliga relationer till bland andra Schopenhauer och Kierkegaard i hans texter) och av hans kristna tro. I sina texter är han en bitsk samhällskritiker, med ironin som vapen. Humorn i Lindgrens verk är ofta underfundig och dubbelbottnad.
Efter det såväl nationella som internationella genombrottet med Ormens väg på hälleberget (1982), har Lindgrens böcker sålts i betydande upplagor. Romanen utspelar sig i en by i Västerbotten under 1800-talet och har starka dialektala inslag. En handlare och dennes son tar betalt av kvinnorna i en utblottad familj i form av sexuella tjänster och detta utmynnar i katastrof. Han är representerad på världsbibliotekets lista med romanen Batseba. För denna roman tilldelades han 1986 det internationellt högt värderade franska litteraturpriset Prix Femina, Hösten 2010 kom Lindgrens senaste bok Minnen ut.
Per Olov Enquist
Verksam 1961-
Per Olov Enquist, född 1934 är en svensk författare, regissör och dramatiker. Han debuterade som författare med Kristallögat (1961), och slog igenom 1964 med Magnetisörens femte vinter (som även har filmatiserats). Internationellt fick han sitt genombrott med Legionärerna. Enquist har även skrivit för film och tv med manus som Strindberg, Som dramatiker fick han ett stort internationellt genombrott med debutpjäsen Tribadernas natt.
Enquist har skrivit romaner, dramer, krönikor och andra berättelser. Under pseudonymen Peter Husberg skrev han en collageroman, Bröderna Casey (1964), P.O. Enquists författarskap brottas med sanningsproblemet i etiskt och metodologiskt hänseende; centralt är spänningen mellan det subjektiva, det relativa och det absoluta, samt det objektiva, illusion och desillusio.. Ett annat är en återkommande balansgång mellan fiktion och fakta, fantasi och verklighet, som yttrat sig i dokumentärromaner eller faktioner (Legionärerna) och historiska romaner (Lewis resa). Många gånger låter Enquist oförståndiga eller obildade människor kontrasterande förmedla berättelsen, med ett mikroperspektiv på världens stora skeenden. Flera romaner handlar om faktiska personer och händelser, så till exempel Blanche och Marie (2004) Uppväxten i Västerbotten och i en djupt religiös miljö präglad av fromhet har lämnat många spår i flera av Enquists romaner. Dels språkligt, i form av inslag av norrländska ordvändningar eller västerbottnisk dialekt, och lån från den fromt religiösa litteraturen. Dels tematiskt, med flera romaner geografiskt placerade i Västerbotten (bland andra Sekonden, Musikanternas uttåg, Kapten Nemos bibliotek), eller som berör väckelserörelsens historia (Lewis resa, Livläkarens besök).
2008 utkom Enquist med en självbiografi, Ett annat liv, som belönades med Augustpriset. Per-Olov Enquist är en av Sveriges mest framgångsrika författare utomlands
Sonja Åkesson
Verksam 1957-1977
Sonja Åkesson, född 1926, död 1977, var en svensk författare, dramatiker, poet och bildkonstnär.
Sonja Åkesson brukar beskrivas som en nyenkel poet med dikter som kritiserade samhället och skildrade vardagen med ett avskalat språkbruk och har ibland kallats för folkhemspoeten. Hennes stora genombrott kom 1963 med diktsamlingen Husfrid där hon kritiskt skrev om det samhälle som formade den samtida kvinnan och där den falska veckotidningsromantiken parodieras. Hon blev mycket uppskattad av dåtidens nyväckta kvinnorörelse och omfamnad av olika feministiska profiler och rörelser.
Hennes kanske mest kända dikt är nog Äktenskapsfrågan ur genombrottsboken Husfrid som inleds med raden "vara vit mans slav". Andra uppskattade dikter är Åkej och Ja tack.
. Hon skrev också texter till LP-skivorna Sånger om kvinnor och Tjejclown. På den förstnämnda skivan finns de välkända Den ensamma mamman i traversen med Ulla Sjöblom och Ska bli sjuksyster jag, tralala med Lottie Ejebrant.
Lars Norén
Verksam 1963–
Genrer Dramatik, lyrik
född 1944 är en svensk dramatiker som skrivit för teater, radio och tv. Norén räknas som en av världens främsta och internationellt mest spelade samtida dramatiker, vars ofta tungsint dramatiska, relationsproblematiskt orienterade verk har blivit något av ett begrepp
Norén skrev sitt första pjäsmanus som 19-åring och blev för första gången publicerad i bokform 1963, med diktsamlingen Syrener, snö. Hans lyrik under 60-talet präglades av vilt framvällande ordmassor, ibland närmast psykedeliska strömmar av fantasier korsade med kyliga och "objektivt" redogörande avsnitt. Denna tidiga period i Noréns lyriska produktion benämns ibland "schizz-poesi".
Romanerna Biskötarna (1970) och I den underjordiska himlen utspelar sig i ett samtida Stockholm befolkat av outsiders, prostituerade, kriminella och narkomaner och kretsar kring kontaktsökande, förnedring, kriminalitet och sex: person- och motivkretsarna och den ibland kyliga direktheten pekar fram mot hans senare dramatik. Under 70-talet var Norén mest känd som poet, och en viktig förebild för andra svenska lyriker vid den tiden. Efter kärleksdikterna i Hjärta i hjärta (1980) övergav han lyriken och koncentrerade sig på en verksamhet som dramatiker och senare också regissör och teaterchef.
Norén fick sitt stora genombrott som dramatiker med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud (skrivna 1982, uruppförda 1982/83), båda med delvis självbiografiskt innehåll från uppväxttiden i Genarp. Hans pjäser skildrar ofta familje- och relationsdramer om människor nere på samhällets botten eller i materiellt ombonade men emotionellt osäkra medel- och överklassförhållanden. Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog, inte olikt lyrikens form, och omfattar ofta hundratals sidor med totala speltider på många timmar.
Tage Danielsson
född 1928, död 1985, var en svensk författare, poet, manusförfattare, filmregissör, skådespelare och komiker.
Tage Danielsson skrev flera böcker och gjorde filmer på egen hand; bland dessa kan nämnas böckerna Sagor för barn över 18 år (1964) och Tage Danielssons Postilla (1965), filmerna Mannen som slutade röka (1972) och Ronja Rövardotter (1984) samt musikalen Animalen (1979). Mest känd är Danielsson kanske för Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, ursprungligen en av berättelserna i Sagor för barn över 18 år.. Danielssons humor kan beskrivas som tidsmedveten och satirisk.
Danielsson var i grunden klassisk socialdemokrat, men under 1970-talet blev han efter hand allt mer kritisk mot socialdemokratin som Danielsson såg som maktfullkomlig och svikande sina ideal från 1930- och 40-talen. Den av de texter som kanske mest förknippas med hans namn är Monologen om sannolikheten.
Magisk realism
är en stilart inom konst, litteratur och film och har beskrivits som förhöjd verklighet. När det gäller prosa, film och TV-serier är den tillsammans med bl.a. skräck, science fiction, folklore och fantasy en subgenre till spekulativ fiktion. Den realistiska skildringen kryddas med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag
Nyenkelheten
uppstod i poesin i början av 60-talet. Den var en reaktion på det förhärskande modernistiska ideal som länge hade rått inom lyriken och framför allt mot den högstämda symbolismen inom den. Modernismen föddes själv i ett uppror mot det formstyrda och styltiga som varit dessförinnan, men det upproret var sedan länge fullbordat och de formexperimenterande dikterna med sitt grävande i det inre syntes bli alltmer tomma på egentlig mening. Nu var det modernismen man ville protestera mot.
Redan 1955 gav Gunnar Ekelöf - en portalfigur även inom modernismen men aldrig möjlig att placera i ett fack - ut diktsamlingen "Strountes". Han förebådade det som komma skulle genom att använda vardagliga ord och leka med språket på ett annat, mindre allvarstyngt sätt, än modernisterna hade gjort.
Sedan kom Göran Palm att bli nyenkelhetens främsta företrädare. Han gav ut samlingarna "Hundens besök" och "Världen ser dig", och hans program handlade om att vardagliga händelser skulle skildras på ett språk som alla kunde förstå.
Snabbt blev nyenkelheten så etablerad att det till och med gavs ut en parodi på genren, Andra framträdande namn var Sonja Åkesson, som med samlingarna "Husfrid" och "Jag bor i Sverige" gav röst och gestalt åt framför allt de kvinnor vars vardagstillvaro bestod i långa grå dagar hemma i en lägenhet. Med sin humor och sitt starka rättvisepatos har hon blivit den poet vars verk överlevt bäst från denna tid.
Ulf Lundell
född 1949, är en svensk musiker, författare och konstnär. År 1976 släpptes hans första roman, Jack. Därefter har han varit mycket produktiv med ett kontinuerligt flöde av skivor och böcker.
Den 12 september 1980 släppte Lundell skivan Längre inåt landet som spelades in i England. Skivan innehåller bland annat låtar som " Glad igen" och "Stackars Jack". Den sistnämnda var en kommentar på kritiken Lundell fick för att människor influerats av levernet i hans debutroman Jack. Två år senare 1982 släppte Lundell skivan Kär och galen som innehöll hans mest välkända alster, sången "Öppna landskap". Den gjorde honom till en av Sveriges största artister och sålde fyra gånger platina
Det ska dröja tills 1992 med en ny bok eller skiva, då romanen Saknaden släpptes. Boken kom att bli den första delen i en trilogi. 1999 släppte han också sin första bok på sju år, uppföljaren till Saknaden, romanen Friheten.
Kristina Lugn
Verksam 1972-
född 1948, är en svensk poet och dramatiker. Hon är ledamot av Svenska Akademien sedan 5 oktober 2006
Hennes poesi är delvis inspirerad av Sonja Åkessons och är en sorts rollpoesi med skenbara bekännelser och bisarr galghumor. Hon har givit ut åtta diktsamlingar sedan debuten 1972 med Om jag inte. Senare började hon också skriva dramatik. Bland pjäserna kan nämnas Tant Blomma, Idlaflickorna, Titta en älg! och Kvinnorna vid Svansjön.
Centrala teman i både hennes poesi och dramatik är döden, ensamheten, rädslan för medelåldern, och en kvävande, men alltid eftersträvad normalitet. Allting är förmedlat med bitande ironi och drastiska formuleringar som får oss att se det svenska språket utifrån.
Jan Guillou
född 1944, är en svensk författare och journalist. Bland Guillous mer kända verk återfinns romanserien om underrättelseofficeren Carl Hamilton, romantrilogin om korsriddaren Arn Magnusson samt den delvis självbiografiska romanen Ondskan om livet på en internatskola.
Guillou är även verksam som kolumnist, på senare år främst i Aftonbladet. Han har i flera omröstningar bland den svenska journalistkåren framröstats som en av Sveriges viktigaste opinionsbildare.
Guillou påstår att hans styvfar var sadist och dagligen utsatte honom för systematisk misshandel i hemmet. Denna bild samt skildringen av förhållandena på internatskolan Solbacka ligger till grund för den delvis självbiografiska romanen Ondskan (1981).
Maj Sjöwall
Genrer Kriminalromaner
född 1935 är en svensk författare, journalist och översättare. Hon är mest känd för Sjöwall/Wahlöö-böckerna, författade 1965–75 tillsammans med Per Wahlöö.
Tillsammans med Per Wahlöö, som hon levde ihop med från 1963[3] till hans bortgång 1975, författade hon tio kriminalromaner med Martin Beck som huvudperson under begreppet Sjöwall/Wahlöö. Författarparet bestämde sig från början för att skriva tio böcker, en om året, eftersom de tyckte antalet verkade lagom.[4] Hon har även skrivit romanen Kvinnan som liknade Greta Garbo (1990) i samarbete med Tomas Ross. Efter Per Wahlöös död fortsatte Sjöwall som översättare, lektör och – i något mindre skala – som författare.
44