mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. Ekelund tillhörde, precis som Ola Hansson, en symbolistisk riktning inom lyriken. I Swedenborgs anda lät han själstillstånd och attityder speglas av växter. Detta gällde främst hans hemtrakter i Skåne, Ringsjöbygden, ur vilken han hämtade mycket inspiration. I städerna fängslades Ekelund däremot av det ideellt mänskliga som han där uppfattade i kontrast till socialt elände. Upplevelsen av stadsliv förde Ekelund i riktning mot det personligt tragiska och målet i hans litterära produktion blev att gestalta "det mänskliga". Ekelunds första diktsamling, Vårbris, är skriven i bunden vers. Syner präglas dock av formell förnyelse. Rent allmänt brukar man säga att hans poesi kännetecknas av ett "förtätat" språk. De första essä- och aforismsamlingarna Antikt ideal (1909), Böcker och vandringar (1910)
låter han emellertid ana vad han skulle bli som episk skald, (1: "Flickan kom ifrån sin älsklings möte"- upprepningar, parallelt konstruerade fraser, viktiga skeendet står utanför dikten, neutrala och torra beskrivningar av stora känslor. "13: "Lutad mot gärdet stod" - ironisk struktur: hösten> flickan fortfarande blomstrar, våren > flickan död, naturen blomstrar, naturen får sista ord, människolivets korthet. "25: "Högt bland Saarijärvis moar bodde" - socialt engagerade Runeberg; rokokons och romantikens idylliserande bild av livet på landet är långt borta, kampen med naturen, grym verklighet, kristen moral: man måste hjälpa medmänniskor, förtröstan att Gud aldrig lämnar dem. ) och snart framträdde han som sådan i de natursanna, folkmässiga och hjärtligt naiva idyllerna Hanna (versepos, idyll: kärleksintrig, vardagsskildring, natur, kärleken vs plikten), Elgskyttarne (versepos, hexameter: mindre jakt,
annaabi.ee 
