tillbakadragenhet sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm. Han avled i Stockholm den 8 februari 1911. Frödings tidigare dikter ger prov på rik humor, en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk skicklighet, som med humoristiskt behag övervinner alla svårigheter. Senare, kanske delvis på grund av sin sjuklighet, drogs han alltmera till det bisarra och tungsinta, och hans dikter omfattar de mest skiftande sinnestillstånd: sorglös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans poesi tillhör det som mest bidragit till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning. I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmen, och
gustavianska diktning (Oxenstierna, Lidner med flera) och antikens latinska skalder. Han besjöng liksom dessa "dygden" och den klippfaste stoikern och samtidigt även nöjet, vällusten; som ram kring scenerna av njutning och kärlek valde han med förkärlek idylliska situationer och landskap. Under de tydliga påverkningarna visar sig här hans slitning mellan religiöst färgad asketism och starkt utpräglad sinnlighet. En rik romantisk diktning uppstod i skiftande former, vilka Stagnelius under sina läroår med oavlåtlig arbetsflit tillägnat sig. Ypperst är kanske hans romanser, i vilka stilens musikaliska välklang och stämningens dunkla behag försinnligar en yppig, av starka svallningar upprörd känslovärld. Sagornas och myternas gestalter lämnar ofta symbolerna: älvorna, fiskaren, Näcken, Endymion med flera. Formfulländade elegier och sonetter finns också i rikt antal bland hans kortare poem.
annaabi.ee 
