populärlitteraturen. Autodidakter och arbetarförfattare Periodens svenska litteratur domineras av en skara författare som kallas autodidakter. De var självlärda och saknade formell akademisk utbildning. Ofta kom de från landsbygden, där de fått sin skolning bland annat via arbetarrörelsens folkbildningskurser. Ett annat samlingsnamn för dessa författare hade med deras klassbakgrund och litterära miljö att göra. De var arbetarförfattare och gjorde entré på den litterära scenen från 1910-talet och framåt. En hel grupp gjorde gemensam sak av debuten i antologin Fem unga. Här ingick Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren vilka alla skulle skapa sig betydande författarskap under perioden. Andra viktiga författare som kom ur bonde- och arbetarleden var Ivar-Lo Johansson, Moa Martinson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård och Vilhelm Moberg. Hos många av autodidakterna fanns drag av modernistisk experimentlusta i
Dessutom epigram "Epigram"- en riktig alkis behöver vatten bara när det brinner. Hon skrev också idyller, men vände sig mot den urvattnade form - "Et sätt at göra Herdaqväden" (Som vi redan har sett t.ex. hos Hiärne, Odel, Nordenflycht och Creutz var den pastorala miljön, herdemiljön, mycket ofta förekommande i 1600- och 1700-talslitteraturen. Lenngrens dikt tar avstånd från detta val av miljö. Skildrar herdemiljön mycket enkelt, realistiskt. Lägger läsaren i scenen- Placera vid en å, i skuggan under träden, Imperativ! Se det är en idyll < är som en vän som öppnar läsarens ögon och visar hur det verkligen är. Lätt elakt i slutet – så sann (ehtne) och menlös (kahjutu) att den bräker. Hela idyllen är som en får ) Till hennes mest kända dikter hör "Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon:" (1794) Dikten är svårtolkad och har lästs såväl som satirisk rolldikt som allvarligt menad som en blandning av de båda
annaabi.ee 
