Arvamus ja meenutusi elust Niisiis, on see vist viimane raamat kunstiajaloos, mida lugema pidin. Nüüd on varsti kõik läbi ning ei kujuta ette, kes mind edaspidi selliseid harivaid raamatuid lugema sunnib. Valisin selle raamatu, kuna huvi tekkis juba kaua aega tagasi. Meenub, et vist esimest korda kuulsin pikemalt Frida Kahlost Sally Stuudios. Tol hetkel ei olnud mul erilisi teadmisi tema kohta ning üks hetk ütles sõbranna Kadri (käis Sallys ja põhikoolis ka 21-ses) pärast esmaspäevast kunstiajaloo tundi, et Kumus on üks tore etendus Frida Kahlo teemal. Pealegi saime ühe kolmanda Sallyka Stina kaudu soodsamad piletid. Etendus oli ühel sügisõhtul väga ammu, eriti palju ei mäleta sellest. Siiski tekitas see minus suurema huvi Frida Kahlo vastu. Lugedes seda raamatut, meenus nii mõnigi seik etendusest. Arvan, et etendus oligi selle raamtu järgi tehtud (või noh, eluloo järgi,
Moa Martinson hade börjat skriva redan i 12-årsåldern. Hon var också mycket politiskt intresserad och 1922 fick hon sin första insändare publicerad i tidningen Arbetaren under signaturen H.J. (Helga Johansson). Med hjälp av Elin Wägner kunde Martinson börja på en kurs i maskinskrivning och skrev sin första bok, Kvinnor och äppelträd. Hennes debut väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Den handlar om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter, berättat ur kvinnligt perspektiv. Uppföljaren Sallys söner handlar om statarnas historia. Martinsons mest kända verk är den självbiografiska trilogin om Mia: Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Romansviten bygger delvis på följetongen Pigmamma hon skrev 1928-29 för tidskriften Brand. I böckerna berättar hon osentimentalt om händelser i Norrköping runt sekelskiftet
annaabi.ee 
