översatta moderna poeter, med ett djupt egenartat bildspråk. Tomas Tranströmer räknas till de så kallade femtiotalspoeterna, med Lars Forssell och Östen Sjöstrand. Under 1950-talet blev lyriken åter på modet, och årtiondet räknas som ingången till senmodernismen. I sin debutsamling 17 dikter, som var 1950-talets mest omtalade författardebut, återinförde Tranströmer den bundna versen. Tranströmers poetiska stil beskrivs ofta som vardaglig, men med det mystiska ständigt närvarande förmedlat med ett komplicerad slag av naturlyrik. Detta det mystiska i tillvaron framträder främst i och med Tranströmers ”självlysande metaforer” vilka öppnar passager till ”en annan tillvaro”. Vad en annan tillvaro innebär i Tranströmers diktning finns det inget entydigt svar på, men de flesta uttolkare är överens om att där ytterst kan anas en religiös
Men han hade hämtat bildningselement från de mest skilda håll och undgick därigenom faran att allt för nära sluta sig till en bestämd skola. Tidigt försökte Almqvist att göra sin dikt till ett troget uttryck för sitt eget själsliv, oberoende av vittra maner, och hans självständighet i konstnärligt avseende är därför också synnerligen stor. Ingen svensk skald har så utförligt och upplysande som Almqvist redogjort för sin konstuppfattning och sitt sätt att dikta. De mera mystiska och romantiska av hans skrifter, är skrivna långt före utgivandet, så är till exempel den först 1845 utgivna Murnis- erotisk präglad skildring av livet efter döden. Amorina är en genreöverskridande roman på läran om viljans frihet, där framhålls, att brottslighet är en själens sjukdom, ofta ärvd, att människan måste handla så och så, eftersom hon, bestämd av det medfödda anlaget, vill så. Blandar episka och dramatiska drag, vers och prosa