hade ägt. Hans naturstämningar är veka och behagliga. Beundrare av Karl XII, hyllade han i sin tidigare alstring krigarkungen för att sedermera bli en övertygad förkunnare av fredens nödvändighet och välsignelser. I detta, liksom i sin subjektivitet och sin konstnärligt utarbetade, välljudande och uttrycksfulla form, visar sig Frese som en övergångsförfattare. Skrev om subjektiv längtan efter döden som ses som friare. Under den tid i vår litteraturhistoria, som ligger mellan Stiernhielm och Dalin, har Frese ansetts vara en av de få, som förtjänar namnet skald i detta ords verkliga betydelse. Hans dikter är av såväl religiöst som världsligt innehåll. Genom hans sånger, som i allmänhet utmärker sig för naturlighet, täckhet och ett oskuldsfullt behag, går en grundton av mild klagan, from försakelse och längtan från jorden. Vad som i väsentlig grad höjer Frese över mängden av sina samtida är det
en rad böcker med historiska motiv. De sista diktsamlingarna Ögonblick och vågor (1962) och Texter i snön (1964) präglas av ett personligare anslag än i de tidigare dikterna samtidigt som tonen stundtals åter blir mer pessimistisk. Besvärjelser till tröst (1969) markerar övergången till ett friare prosalyriskt uttryck. 1966 utkom självbiografin Självporträtt av en drömmare med öppna ögon som med sina porträtt av generationskollegorna också framstår som ett stycke svensk litteraturhistoria. Självbiografiskt material ingår även i de skönlitterära prosaböckerna Ur en befolkad ensamhet (1958) och Mörkskogen (1967). Artur Lundkvist var en ständigt genreöverskridande diktare där poesi, prosa och prosalyrik ständigt griper in i varandra. Som poet är Lundkvist ofta episk och lugnt berättande medan han prosa ofta är rastlöst episodisk där handlingen i hans få romaner ofta upplöser sig i fristående prosalyriska avsnitt
annaabi.ee 
