Så småningom inser Camilla att hon har anklagat Atis utan skäl och ångrar sig. Hon känner åter "Fröjas lågor"men är rädd för "Dianas hämnd" för att hon svikit gudinnan genom att bli förälskad i en människa. Atis söker upp Camilla, och ber om att få möta henne senare, men Camilla kastas fram och tillbaka mellan plikten och kärleken innan hon bestämmer sig för att trots allt möta Atis. Gustaf Fredrik Gyllenborg- tillsammans med vännen Gustaf Filip Creutz var han en av de ledande medlemmarna i Tankebyggarorden från 1753, och var medarbetare i ordens publikation Våra försök . Gyllenborg började sin litteratära bana med satirer Verldsföraktaren (1754, omarbetad 1762). Mer pessismistiska syn på mänskligheten märks senare, bland annat 11 vid omarbetning av Verldsföraktaren 1762, men även i lärodikten Menniskans elände (1762) skriven som motstycke till Menniskans nöjen, från samma år
några av dem. Utöver dessa författare fanns diktare med arbetarbakgrund som Dan Andersson och Nils Ferlin. Deras dikter har levt kvar i svensk vistradition och är på så sätt fortfarande aktuella. Elmer Diktonius född 1896 i Helsingfors, Finland, död 23 september 1961 i Grankulla, Finland, var en finlandssvensk författare, översättare, litteratur- och musikkritiker samt tonsättare. Han var en av de ledande gestalterna inom den finlandssvenska litterära modernismen tillsammans med Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Elmer Diktonius var i unga år inställd på att bli kompositör, och tonsatte bland annat dikter av Vilhelm Ekelund och Gustaf Fröding, som framfördes vid Helsingfors musikinstitut i maj 1920 men möttes av ett svalt mottagande[1]. Skrivandet tog dock snart överhanden, och 1921 debuterade Diktonius med Min dikt, en