var en av de första svenska kvinnorna som kunde försörja sig själva på sitt skrivande. Nordenflycht vann berömmelse med diktsamlingen Den sörgande Turtur-dufvan (1743) som författades under sorgearbetet efter hennes andra makes död. 1744-1750 gav hon ut fyra volymer som hon kallade Qwinligit Tankespel. Hon följde på ett engagerat sätt sin samtids debatter och många av hennes verk har karaktären av debattinlägg i politiska, filosofiska och religiösa frågor, samt i frågor om kvinnans fri- och rättigheter. I ”Skalde-Bref til Criton, om hvad som mera bidrager til Menniskians nöje och frid, antingen Kunskap eller okunnoghet?” uttrycker hon tvivel på nationalismen. Individuell lycka står i centrum och upplysningen anses vara som en läkemedel. Av hennes verk kan särskilt ”Fruentimrets försvar, emot J. J. Rousseau medborgare i Genève” (lärodikt) framhållas, i vilken Nordenflycht efter ett långt
Strindbergsfejden - en hetsig kulturdebatt som varade i ett par år i skuggan av unionsupplösningen, storstrejken och den framväxande socialdemokratin. Hans främsta mål var nittiotalisterna, då främst Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och Ellen Key och förhärligandet av bland andra Karl XII, men även den svenska militären, monarkin, Sven Hedin och Svenska Akademien angreps i artiklar. Kvinnofrågan ”Kvinnans rättigheter”, programförklaring tryckt i förordet till Giftas, 1884, framträder August Strindberg som en tidig förespråkare av kvinnlig rösträtt. Åttiotalet är en litteraturhistorisk term för 1880-talets svenska litteratur och författare, men har också direkta motsvarigheter i till exempel dansk terminologi. Termen myntades av Verner von Heidenstam i en polemisk dikt från tidigt 1890-tal. Åttiotalsförfattarna själva talade om Det unga Sverige