De naturalistiska pjäserna handlade ofta om ett slags psykologiska ställningskrig, som man kallat ”hjärnornas kamp”. Strindberg kallade i ett brev Fröken Julie för "Svenska Dramatikens första naturalistiska sorgespel", och i förordet till pjäsen drar han upp principerna för just det naturalistiska dramat. Även här kan man dock se hur hjärnornas kamp ofta innefattar ett nietzscheanskt fattat "krig mellan könen". Att hjärnornas kamp inte är bunden till kampen mellan man och kvinna visar de två pjäser som Strindberg författade efter Fordringsägare: Den starkare och Paria. Båda är i det format som kort tidigare lanserats av Théâtre Libre i Paris, så kallade "quarts d'heure", det vill säga 15-minuters enaktare. I Den starkare förs kampen mellan två kvinnor, och i Paria mellan två män 2 Efter krisåren på 1890-talet fick Strindbergs dramatik delvis en annan inriktning. Han hade
behag försinnligar en yppig, av starka svallningar upprörd känslovärld. Sagornas och myternas gestalter lämnar ofta symbolerna: älvorna, fiskaren, Näcken, Endymion med flera. Formfulländade elegier och sonetter finns också i rikt antal bland hans kortare poem. Wladimir den store är, i mönstergill episk form, ett katolskt religiöst, nyromantiskt versepos, med utpräglad sympati för Heliga alliansen. Om den rad dikter, i vilka diktjaget besjunger sin obesvarade kärlek till en ung kvinna vid namn Amanda, är meningarna alltjämt delade, i det att många anser att denna kärlekshistoria endast är en fiktion, under det att andra är övertygade om att en verklig lidelse till en bestämd kvinna ängslat Stagnelius. „Amanda”- den älskande som en gudomligt getalt, lyriska jaget har stark begär men det ska aldrig förverkligas. Amanda är överallt närvarande men i sista strofen konstanterar han att han kan aldrig vara nära henne, hon är ouppnåelig och högdragen
annaabi.ee 
