Hon är också unik i det att hon var en av de första svenska kvinnorna som kunde försörja sig själva på sitt skrivande. Nordenflycht vann berömmelse med diktsamlingen Den sörgande Turtur-dufvan (1743) som författades under sorgearbetet efter hennes andra makes död. 1744-1750 gav hon ut fyra volymer som hon kallade Qwinligit Tankespel. Hon följde på ett engagerat sätt sin samtids debatter och många av hennes verk har karaktären av debattinlägg i politiska, filosofiska och religiösa frågor, samt i frågor om kvinnans fri- och rättigheter. I ”Skalde-Bref til Criton, om hvad som mera bidrager til Menniskians nöje och frid, antingen Kunskap eller okunnoghet?” uttrycker hon tvivel på nationalismen. Individuell lycka står i centrum och upplysningen anses vara som en läkemedel. Av hennes verk kan särskilt ”Fruentimrets försvar, emot J. J. Rousseau medborgare i Genève” (lärodikt) framhållas, i vilken Nordenflycht efter ett långt
36 Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. Han kallade själv sitt författarskap för "existentiell grundforskning" och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964). Gyllensten utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella böcker som Carnivora och Senilia. Verk som Kains memoarer, Lotus i Hades och Diarium spirituale karaktäriseras av collageartade prosafragment. Palatset i parken anknyter till Orfeus-myten och I skuggan av Don Juan till Don Juan-gestalten. I hans senare produktion finns även lättillgängligare verk, så som den avklarnade sagosamlingen Sju vise mästare om kärlek. Gyllensten utgav år 2000 sina memoarer med titeln Minnen, bara minnen, som bland annat
annaabi.ee 
