Nittiotalet även kallat nittitalet är en litteraturhistorisk term för det svenska 1890-talet. Perioden efterträddes av dekadenslitteraturen som gjorde sitt första inträde i svensk litteratur 1895 med Hjalmar Söderbergs Förvillelser. Nittiotalet var en reaktion mot åttiotalets debattinriktade Brandes-inspirerade realism och naturalism. Eran inleddes 1888 med Verner von Heidenstams Vallfart och vandringsår. Nittiotalet är väl avgränsat då det rör sig om en grupp jämnåriga diktare (de så kallade nittiotalisterna) som gett uttryck för sina åsikter i programskrifter. Heidenstam skrev 1889 i Renässans att en motreaktion mot naturalismen var på väg och i Pepitas Bröllop skrev han tillsammans med Oscar Levertin om "en skönhetens poesi, som ej går i sele framför nyttans lass". Andra programskrifter var Gustaf Frödings Naturalism och romantik och Om humor i Ur dagens krönika (1890) och Ola Hanssons Materialismen i skönlitteraturen (1892). Hans
Hans verkliga namn var Lars Johansson, men han blev känd som Lasse Lucidor, den olycklige. Blev känd som en tillfällesdiktare, använde mest alexandrin, värdslig/andlig lyrik, förnöjsamhetsvisor, dryckevisor. Lasse Lucidor satt en tid i fängelse för en bröllopsdikt (brudparet tyckte inte om den, ingen beställde den), "Gilliare Kwaal" (friarens kval) (barocka drag: hyperbol, överdrifter, franska ord, smyckad, irrelevanta argument, starka kontraster), symbolvärdet i att en diktare sätts i fängelse för vad han skrivit är stort och delvis baserat på denna händelse har eftervärlden kommit att uppfatta honom som en tidig representant för den frie poeten, som skriver efter sitt hjärta istället för på beställning. Lucidors mest kända visa „Skulle jag sörja då vore jag tokot”- positiv syn på livet, läsaren som en elev, intimt tilltal. Tillfällesdiktning- för olika högtidliga evenemang- mycket produktiv genre. Skrevs nu på svenska (1670+)
annaabi.ee 
